Bra fest
Det blev en bra fest. Mer om varför senare. Nu ska jag iväg på brunch.
Idag är en bättre dag.
Salta tårar
Salta tårar rinner nedför min kind.
Ögon röda av gråt gör mig blind.
Livet vänder mig ryggen åter och
jag vet inte längre varför jag gråter.
Dagarna går men sorgen består
De är få utan att det faller en tår.
Ingen glädje finns längre kvar.
Jag kämpar men får inget svar.
Det blir sällan som man vill
när man försöker ge manken till.
Ett tillstånd utan något slut
i väntan på att tiden rinner ut.
Är det jag känner fortfarande saknad
eller är det bara själen som är urlakad.
Drömmer mig bort till en värld där jag finns.
En värld jag fortfarande minns.
Jag är riktigt less på att gråta och sorgen som smyger sig på en när man sänker försvaret. Dagarna går utan mening eller mål. Hur länge är det tänkt att detta skall pågå?
Fredagsmys
Hemma själv en fredagkväll. Kan ensamheten kännas mer total?
Jag har svårt att tro det.
Snart 6 månader senare
Snart har det gått 6 månader sedan livet tog en högst oväntad vändning men såren känns fortfarande vidöppna. Tid är det enda som läker såren. Inte bara lite tid utan mycket tid verkar krävas. Det är som att fjällvandra på vintern. Bakom nästa platå följer en ny höjd och man inser att platån som man trodde var toppen bara var en synvilla.
Jag anstränger mig för att försöka vända de negativa tankarna och det filter jag ser världen genom men det är svårt. Riktigt svårt. Särskilt när ens självkänsla är lägre än lägst. Fick i uppgift av en av mina läsare att tänka på något bra och någonstans där jag vill vara. Så om jag fantiserade tänker jag mig följande:
Jag står i DJ-båset i slutet av en spelning på en klubb med mycket folk. Alla dansade och uppskattade musiken. Strax innan sista låten är slut kommer en snygg kvinna fram till mig. Då menar jag inte bara snygg utan Scarlett Johansson snygg. Hon berömmer mig för musiken under kvällen och lyssnar intressant när jag berättar om min tanke bakom låtvalen. Hennes blick visar ett stort ärligt intresse för mig och mitt utseende. Vi fortsätter prata över ett glas vin efter passet är slut. Vi skrattar och har roligt. Hon får mig att le. Får mig att känna glädje. Får mig att glömma allt tråkigt. Vi sitter i princip hela natten och bara pratar. Hon vill träffa mig igen.
Helt klart rent önsketänkande. Sannolikheten att detta skulle hända är nästintill obefintlig. Att jag har ett bekräftelsebehov just nu är ganska uppenbart. Mitt självförtroende fick en ordentlig törn efter att ha blivit utbytt och i princip "trampad" på. Jag verkligen saknar förmågan att kunna känna glädje.
Riktig glädje.
Har själen någon färg?
Jobbet kommer framöver kräva en hel del tid och jag satt och planerade övertidskvällar och -helger framöver idag. Insåg att jag skulle kunna sätta upp mig på nästan alla kvällar och helger. Min kalender är verkligen tom framöver och det spelar verkligen ingen roll för någon annan om jag jobbade varje helg eller kväll. Visst, jag kommer personligen att bli less i längden, men förut var det alltid inblandad någon form av "förhandling". Jag kunde använda det som en helt legitim ursäkt också när jag hade jobbat mycket. Vad har jag nu uppbokat?
Ingenting.
En av våra kunder i det stora landet i väst kräver av mig att vara med på dagliga möten på kvällen (för att passa in i deras tidzoner) och det spelar inte heller någon roll. Jag skulle kunna vara med i princip på alla.
Så jävla tragiskt att inse hur tom ens kalender är.
En annan sak som jag kom att tänka på idag var mina exsvärföräldrar. Jag vill helst inte hänga ut någon men ju mer jag tänker på det så blir jag upprörd. Sedan dagen då min exfru berättade (den kvällen jag helst vill glömma) så har inte de hört av sig en endaste gång. Aldrig frågat mig hur jag mår. Aldrig varit intresserade över hur jag skall hantera detta. De har alltid skämt bort min exfru (och indirekt mig) och curlingföräldrar är en snäll omskrivning. Detta blev väldigt tydligt när de väldigt snabbt ordnade så att hon kunde flytta ut och in i en lägenhet de köpte åt henne. En bra bit utanför stan dock. Det är faktiskt väldigt tråkigt för jag minns talet till mig på vårt bröllop. Inser nu hur mycket de orden var värda. Inte mer än hennes löfte i och för sig.
Jag stålsätter och förbereder mig inför ett bittert ensamt skitliv framför mig.
Det kan mycket väl bli så.
På besök i familjelivet
I helgen hälsade jag på min syster och familj. Det kändes verkligen som att jag var på besök i familjelivet. En vardag så annorlunda min. När jag kom så blev jag välkomnad av hennes 6-åriga söta dotter som hade gjort ett armband och teckningar till mig. Samtidigt ville deras elvaåriga son hela tiden spela TV-spel med mig så min tid blev snabbt rätt så fullbokad. Deras hem och vardag känns verkligen som ett riktigt hem. Uppskattar att jag får tillfälle att besöka den världen för en stund. Sen har hon världens bästa ungar och jag är stolt över att få vara deras morbror.
Vi gick ut och åt på lördagen och jag fick träffa mina kusiner som jag inte sett på ett bra tag. Det var jättetrevligt och kul att träffa dem. Korta stunder kände jag mig ensam och lite utanför. Särskilt när det blev mest prat om barn och sånt där. Det blev en ganska tidig kväll då alla hade barnvakter att lösa av men jag var ändå nöjd med kvällen. Huvudsaken var ju att få träffa dem så då får man vara nöjd med den tid man får.
När jag satte mig i taxibilen i morse frågade taxichauffören om jag skulle bort. Jag fick tänka till en liten stund innan jag svarade för det kändes faktiskt snarare som att jag var på väg bort än hem. Hem är en fast punkt jag saknar och mitt hem känns mest temporärt just nu.
Något att längta till.
Någon som längtar efter en.
Fick i alla fall en glad överraskning idag när jag fick ett preliminärt ja till festen på lördag från en kompis som jag inte räknat med, och att han skulle ta med några kompisar till hans fru. Jag behöver verkligen få träffa lite nya människor. Dock tänker jag inte ta ut något i förskott. Det var bara ett preliminärt svar.
Andrum
I helgen åker jag upp till Norrland för en efterlängtad flykt från denna verklighet. Ser framemot att få träffa min syster och hennes barn. De är jättesöta!
Gårdagens samtal var ganska produktivt. Jag känner igen mycket i det terapeuten pratar om och det är sånt som jag redan vet om men hon är bra och anpassar nivån efter det. Hon förstår också att det inte är så lätt heller. Senaste dagarna har jag inte mått fullt så dåligt och det har varit ett behövligt andrum. Väl medveten om att det går upp och ned så har jag fått en liten uppgift att göra när dalen kommer.
Jag vet att den kommer att komma.
Trotsa sin rädsla
Ok, nu ska jag ta ett stort kliv ut på den där taknocken. Med risk för att bli besviken, sårad och ledsen så tänker jag ha en fest nästa lördag den 6:e mars hos mig.
Vill Du komma?
Hör av dig till mig på adressen till höger om du är intresserad.
Ta emot mig när jag faller.
Var finns han idag?
Jag hittade ett fotografi på mig själv från nyårsfesten 2009. Ser ut att vara så lycklig, glad och bekymmersfri. Var tog den killen vägen? Jämför med mig själv i spegeln. Sorglig, trött och olycklig. De tankar jag tänker idag var tankar jag aldrig kunnat föreställa mig då. Lika avlägset som min situation idag.
Samtidigt som jag så starkt önskar efter "mirakel" och att något positivt skall hända så i det tillstånd jag är idag skulle det nog ändå passera förbi. Det händer säkert små positiva saker hela tiden men jag ser det bara inte. Mitt sinne är så grumlat av mörkret att jag inte längre ser ljusstrimmorna som ändå finns där. All den här sorgen. Det stora sveket av min exfru och vän. Jag har inte bara förlorat en del av mitt hjärta utan även förlorat en del av mig själv och har blivit en så annorlunda person.
Det är inte jag. Inte alls den personen på fotografiet.
Var finns han idag?
För att hitta den här killen igen vet jag att jag behöver ta risker. Jag måste riskera att bli ledsen, riskera att bli besviken och riskera att bli sårad.
Det går att jämföra med att jag står på taket på ett högt hus och behöver bara ta mig över till andra sidan taket genom att gå balansgång på taknocken. Enda problemet är att jag är så sjukt höjdrädd och blotta tanken på att ge mig ut på nocken gör mig kallsvettig. Jag står därför kvar. Fegar ut. Vad ska jag dit på andra sidan att göra egentligen?
Jag är skiträdd.
En plats i solen
Mitt i den kalla riktiga vintern vi har fått i Stockholm i år så vandrade mina tankar iväg till sommaren idag. Hur jag de senaste somrarna åtnjutit på Spaniens sydöstkust tillsammans med min före detta fru och före detta vän.
En plats i solen.
Satt och funderade kring sommarens verksamhet och hur semesterperioden skulle hanteras varav en tanke slog mig.
Vad ska jag göra på semestern i år?
Jag behöver inte pussla med semestern i år för att det skall matcha någon annans semester men vad gör man själv på semestern egentligen? Helgerna är ju oändligt långa som de redan är. Hur fasen ska jag fylla fyra veckors sammanhängande ledighet (läs ensamhet)? Svarade för inte så längesedan på frågan om jag kände någon ångest men jag hade svårt att få grepp på den känslan. Visste inte då hur ångest känns.
NU vet jag det.
Att leva
Jaha, då var snart ännu en helg över. Min livskvalitet består just nu av att överleva.
Det är inte att leva.
Ingenting lyckas riktigt distrahera mig och nedstämdheten finns hos mig hela tiden. Den glädje jag visar är lika falsksom instrumentspelandet hos melodifestivalbidraget som gick direkt vidare igår. Jag börjar nästan komma till den punkten när jag överväger att stanna hemma en kväll istället för att gå på en fest man är inbjuden till. Svårt att ta sig iväg. Utan lust och utan glädje.
Det är inte heller att leva.
Att hata
Jag har alltid tyckt att hata är ett väldigt starkt ord och ett ord man använder sparsamt. Har heller aldrig känt att jag behövt använda något så starkt ord tidigare, men just nu så:
- Hatar jag SL för deras förbannat dåliga beredskap för lite snö.
- Hatar jag den här staden för att man är så jävla beroende av SL.
- Hatar Dig som lämnat mig och fått mig att må så här dåligt.
- Hatar jag att det gör ont hela tiden.
- Hatar jag att det inte går en dag utan att man behöver gråta.
- Hatar jag det här livet!
Jag är less. Så less.
Att finna motivationen
Jag behöver verkligen hitta motivationen till att härda ut för enda lösningen på det här problemet är att härda ut. Det blir bättre sen och så vidare. Alla jag pratar med, professionella och halvprofessionella, säger att jag gör rätt saker. Jag reagerar fullt naturligt och det är så här det är.
"- Det blir bättre sen."
"- Det är så här du känner det nu."
"- Du kommer hitta lyckan. Det tar tid."
"- En dag i taget."
Ingen har dock gett mig ett incitament som väger upp det jobbiga. Jag härdar ut just nu enbart för att jag inte har något annat val. Hur orkar man när man inte har motivationen? Ge mig några bra tips i kommentarsfältet.
Jag behöver det.
Besöket avklarat
Det gick precis som förväntat och jag hade inte förväntat mig några mirakel heller. Allt blir bättre sen. Det är alla övertygade om.
Jag vill ju att det ska vara bra NU.
Det är bara att härda ut. En dag i taget.
Behov och begär
Just nu känner jag behovet att få fysisk bekräftelse. Eller åtminstone en oväntad komplimang från ett oväntat håll. Så många behov och begär man har.
Idag ska jag träffa min terapeut för första gången. Vi får väl se hur det går.
Ett perfekt upplägg
Igår fick jag frågan av min vän om jag hade något planerat ikväll och om jag ville hitta på något. Vad exakt ville hon inte säga men jag skulle få mer information under dagen idag. Under dagen fick jag instruktioner att befinna mig på Liljeholmen kvart i sex. Inget mer.
Jag klurade inte så mycket på det här under dagen men det kändes lite spännande när jag inte hade någon aning om vad hon hade hittat på. Hon hade sagt att jag inte skulle ha så höga förväntningar bara. Vi träffades på Liljeholmen och sedan åkte vi med tvärbanan mot Hammarby sjöstad. Fortfarande inget om vad det var för aktivitet men att det skulle kosta lite pengar. Det hade jag väntat mig så det var inget större problem.
När vi kom fram så visade det sig att vi skulle köra Gokart. Jättesmidigt med drop-in och man behöver inte vara ett större sällskap bara för att köra Gokart, även om det är vanligt att det är så. Jättebra initiativ och det var roligt att köra. Helt mör i armarna just nu men jag förbättrade min tid med 3 sekunder från första till andra heatet. Har kvar en biljett för ytterligare ett heat då jag inte fysiskt orkade med ett till. Dessutom har jag en anledning att åka dit fler gånger.
Jättepraktiskt med en vän som tar initiativ när jag själv inte förmår mig till så mycket och jag tycker det är lite roligt att bli överraskad och inte veta vad som väntar. I alla fall när någon jag litar på utsätter mig för det.
Ett perfekt upplägg.
Fredag ska jag visst lämna en lucka för och imorgon ska jag träffa en nygammal kompis som jag hoppas kunna umgås mer med framöver.
Idag har jag mått ganska ok och det har inte varit så många slag. Tyvärr får jag en olustig känsla av att jag bara skjuter slagen framför mig de stunder jag mår bra så jag har lite svårt att kunna njuta av det till fullo. Så många gånger tidigare som jag fått igen det några dagar senare - med full kraft.
Ja, det har ni ju märkt.
Jag hoppas jag har råd
Läkaren jag träffade idag bad mig framföra ett tack till Dig som fick mig att gå dit.
Bilen går kanske att laga men som med alla verkstadsåtgärder så kommer det att kosta, och i det här fallet pratar jag inte om pengar.
Jag hoppas jag har råd.
För tänker jag efter så har jag ju alla delar vilket till viss del oroar mig att det är den där lilla bulten som saknas för att kunna lappa ihop delarna inte går att finna.
Även ett tack till er som läser och kommenterar min blogg. Jag ser er som med-finansiärer och även en liten krona gör skillnad (en liknelse - pratar inte om ett i praktiken monetärt bidrag).
Fix me
Jag är en bil som är trasig och behöver bli lagad. Har förgäves felsökt och provat byta ut olika delar men utan något resultat. Var inne på att skrota bilen och jag är fortfarande inte helt övertygad att den är värd att laga, men när jag såg hur ledsen en vän skulle bli om jag skrotade bilen så har jag i alla fall bestämt mig för att lämna in den till en verkstad.
Det ska jag göra idag. Även om jag tror den är beyond repair.
When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse.
And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse.
And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?
Alla förlorade hjärtans dag
Det är svårt med ord att beskriva min situation och hur jag mår men det finns en person som verkligen förstår hur jag mår. Någon som lyckats forcera mina barriärer och trängt djupt i mitt inre. Det smärtar att stanna kvar och det smärtar att gå, och du vet vilket dilemma jag sitter fast i just nu. Det gör mig mer ont när jag ser hur du mår om jag skulle gå.
Från ett förlorat hjärta till ett annat:
För din skull kommer jag ringa DET samtalet.
En trevlig kväll, lite morfin för själen
Igår blev en väldigt trevlig kväll. Började med att jag och en kollega och vän tillagade middag tillsammans och såg på melodifestivalen. Drack lite öl och vin och kommenterade bidrag efter bidrag. Det var väl inget höjdarstartfält den här gången.
Sedan kom en nygammal kompis förbi som tidigare hållit på mycket med DJ:ande och är på en helt annan nivå än vad jag är. Han lärde mig en del intressanta saker och det var kul att få prova omsätta det i praktiken. Många glömmer hur stor den kreativa delen av DJ:ande är och vad mycket man kan göra för att skapa nya partier i låten för att göra en bra övergång. Låtarna är ju ganska matematiskt uppbyggda och har ett mönster så om man inte bryter mot mönstret när man mixar så kan man sätta riktiga bra övergångar där energin bibehålls. Man vet när man lyckats. Väldigt nära sexuell tillfredställelse.
Vi hade planerat att gå ut och funderade först på söder men efter att ha fått ett sms av en tjejkompis som var tillsammans med en kompis på Collage så åkte vi till Stureplan istället. Det var ett schysst dansställe och som 31-årig inflyttad Stockholmare som aldrig tidigare riktigt klubbat så blev det en positiv överraskning. Bra musik och riktigt bra inspirerande DJ. Säkert många småsaker som andra inte ens reflekterar över men jag har väl redan blivit lite "yrkesskadad". Jag kände mig väl inte yngst på dansgolvet direkt men då jag var där med mina jämngamla kompisar så gjorde inte det så mycket. Fokuserade mycket på att umgås med kompisarna och njöt av musiken. Min tjejkompis kompis var också en riktig heting och väldigt trevlig att vila ögonen på. Dock spelar jag nog inte i hennes liga.
Vi var kvar i princip till klubben stängde och när jag gick hem insåg jag hur hög musik det var. Vaknade i morse av att det susar i vänsterörat. Lite tinnitus också för att göra allt lättare. Hoppas det går över. Nästa gång: öronproppar.
Jag hade en väldigt trevlig kväll men av erfarenhet ska jag inte ta ut något eller tro att jag har läkt för även under en sån här kväll kommer slagen och smärtan. Uppskattar alla som gav mig denna morfin för själen även om det bara verkar temporärt.
Sedan kom en nygammal kompis förbi som tidigare hållit på mycket med DJ:ande och är på en helt annan nivå än vad jag är. Han lärde mig en del intressanta saker och det var kul att få prova omsätta det i praktiken. Många glömmer hur stor den kreativa delen av DJ:ande är och vad mycket man kan göra för att skapa nya partier i låten för att göra en bra övergång. Låtarna är ju ganska matematiskt uppbyggda och har ett mönster så om man inte bryter mot mönstret när man mixar så kan man sätta riktiga bra övergångar där energin bibehålls. Man vet när man lyckats. Väldigt nära sexuell tillfredställelse.
Vi hade planerat att gå ut och funderade först på söder men efter att ha fått ett sms av en tjejkompis som var tillsammans med en kompis på Collage så åkte vi till Stureplan istället. Det var ett schysst dansställe och som 31-årig inflyttad Stockholmare som aldrig tidigare riktigt klubbat så blev det en positiv överraskning. Bra musik och riktigt bra inspirerande DJ. Säkert många småsaker som andra inte ens reflekterar över men jag har väl redan blivit lite "yrkesskadad". Jag kände mig väl inte yngst på dansgolvet direkt men då jag var där med mina jämngamla kompisar så gjorde inte det så mycket. Fokuserade mycket på att umgås med kompisarna och njöt av musiken. Min tjejkompis kompis var också en riktig heting och väldigt trevlig att vila ögonen på. Dock spelar jag nog inte i hennes liga.
Vi var kvar i princip till klubben stängde och när jag gick hem insåg jag hur hög musik det var. Vaknade i morse av att det susar i vänsterörat. Lite tinnitus också för att göra allt lättare. Hoppas det går över. Nästa gång: öronproppar.
Jag hade en väldigt trevlig kväll men av erfarenhet ska jag inte ta ut något eller tro att jag har läkt för även under en sån här kväll kommer slagen och smärtan. Uppskattar alla som gav mig denna morfin för själen även om det bara verkar temporärt.
