benu

Även om den här veckan varit riktigt dålig så började helgen bättre. När jag var på Systembolaget för att handla lite öl till kvällens grillfest hos en kompis jag inte träffat på 5 år(!) så frågade den trevliga tjejen i kassan:

Jag svarade att jag var 31 och visade mitt leg och hon sade:

Varpå jag sade lite skämtsamt att jag fortfarande var ung och viril. Hon skrattade gott och vi småpratade lite om hur svårt det var att bedöma någons ålder. Sen önskade hon mig en trevlig helg.

Att få visa leg på systemet. Det är en bra start på helgen.

Det blev en rolig grillfest med många nya människor jag aldrig träffat förr. Träffade en väldigt söt och intressant tjej. Helt klart intressant men hon var tyvärr redan upptagen framkom det senare under kvällen. Men så kan det vara ibland. Fick sjunga lite Singstar. Det var skoj. Imorgon är det dags för konserten med kören i Berwaldhallen. Lite nervös är man nog ändå.

Men det kommer bli bra.

Igår hade jag verkligen en sån där dag när ingenting klaffar. Flera kvällsplaner blev ändrade och det slutade med att jag inte orkade ta mig iväg någonstans. Tog en tidig kväll istället.

Det krävdes enorm ansträngning för att inte falla in i de gamla tankebanorna. Jag fick intala mig själv gång på gång att missförstånd kan ske och det kan bli som det bli. Det som sker det sker och ibland blir det så. Det betyder inte att ingen vill umgås med mig. Det betyder inte att inga planer kommer att klaffa. Det betyder bara att igår var en sån där dag när ingenting vill funka.

Ikväll träffade jag min första "kärlek". Vi har känt varandra sedan tidig grundskola och vi var ihop i en vecka i femman. Något jag tror jag kommer ihåg mer detaljerat än vad hon gör. Vi har alltid varit vänner men det har blivit långt mellan gångerna som vi träffats och jag tror det var nu nästan 5 år sedan sist. Vilket är väldigt konstigt med tanke på att vi bor i samma stad. Det måste bli bättring på det.

En väldigt trevlig kväll med några öl, god middag och en stor portion skitsnack. Det är kul att fastän det är långt mellan gångerna så känns det som det var igår vi sågs senast. Avslappnat. Bekvämt.

Hon läser även denna blogg och sade något intressant. Att hon mellan raderna kunde känna igen den person jag innerst är. Kärnan i jag. Essensen. Den hon kommer ihåg. Det kanske är så att man egentligen inte förändras så mycket och vad som än händer utanför så finns det en inre kärna och karaktär som är intakt. Den jag har blivit nu har kanske egentligen alltid funnits inom mig och det är såna här yttre förändringar som tvingar en att ta fram ens fulla potential.

Oavsett så har jag utvecklats. På flera plan.

Precis hemkommen efter en trevlig eftermiddag och kväll. Det började med en öl i solen på Medis med en av bästa vännerna. Skitsnack blandat med lite mer allvarliga ämnen, och en liten gnutta jobb. När jag tänker efter så var det ett tag sedan vi satt och snackade skit på det här sättet. Det brukade vara oftare förr och ibland var tredje vännen med. Det var tider det. Nästan en gång i veckan. Tisdagar efter innebandyn. Nu är tiderna annorlunda så det sker inte lika ofta så jag får passa på att ta till vara på det när det sker. Sommarvärmen lyste dock med sin frånvaro. Det blev svinkallt när solen försvann bakom en byggnad eller gick i moln.

Efter ölen så drog jag vidare till en förfest. Vi skulle gå på Monday Bar Black, ett evenemang där det spelades Hardstyle, Hardcore och Hardtrance. Så skönt och dansa till Hardstyle. Man verkligen bara låter kroppen fångas av musiken. En musikstil som jag tror långt ifrån alla uppskattar tyvärr. Den tjej som gillar Hardstyle har direkt en kortare väg till mitt hjärta.

På vägen hem i nattbussen med fulla ungdomar på gränsen till att spy så kände jag för en kort stund ilska. Jag blev förbannad på Honom och till viss del på Henne också. Skakade dock av mig känslan ganska snabbt. Det är ju inte deras fel att jag sitter på en nattbuss med fulla ungdomar. Jag kunde ju tagit taxi hem. De har förstört tillräckligt. De skall inte få förstöra mitt liv!

Jag skrev i mitt förra inlägg hur jag kunde känna längtan till kärleken och att inte vara singel längre. Det brukar kännas i bröstet när jag tänker på det. Det gör faktiskt lite ont. Jag funderade nu på morgonen varför det egentligen gör ont. Det är inte längre saknad jag känner. Det är inte heller sorg. Jag tror anledningen till att det gör lite ont är att jag själv vet att jag inte är idag redo för det där. Jag känner längtan samtidigt som jag vet att jag själv inte ens är redo för det.

Den rätta känslan kommer att komma. Men den kommer när den kommer och jag tror inte nu är den tiden den kommer att komma. Helt enkelt.

Därför bestämde jag mig för att fortsätta det här sköna och enkla livet ett tag till. Ett liv där jag tar hand om mig själv främst. Den speciella att älska är jag själv. Det är inte fy skam det heller. Så med denna bakomliggande tanke så har jag bokat en vecka i New York i Augusti. Vill prova på det omtalade utelivet där och det gör man bäst som singel. Jag reser dit själv men har kollegor som bor där så jag tror det kommer att lösa sig. På något sätt gör det alltid det. Väldigt spontant handlat men det känns så rätt. Tryggt. Accepterat.

Vissa stunder känner jag en stark längtan till att få känna förälskelsen.

Att få gå omkring på rosa moln.

Att längta efter att bara få vara med en viss person.

Att ha någon speciell att älska.

Att vara älskad av en speciell person.

Att ha någon speciell att gå långa promenader med.

Att få prata ut om sin dag med någon.

Att få lyssna och stötta.

Att få minnas.

Att få krama.

Att bli kramad.

Det är en spännande resa och jag kan uppskatta resan dit men ibland verkligen längtar jag efter det ovanstående.

Jag läste ett inlägg på en blogg som jag följer som handlade om definitionen av riktig vänskap. Både själva inlägget och efterföljande diskussion fick mig att reflektera över just detta. Hur viktigt det är att vårda den vänskap och vänner man har. Vänskap är precis som kärlek. Det handlar inte om en känsla utan om vad man gör. Det är också ett verb.

Jag har många vänner. Jättebra vänner. De är de bästa som finns. Det är de som står kvar när jag beter mig som en skit när jag mår dåligt. Det är de som förstår. Det är de som lyssnar på mig när jag behöver prata. Det är de som säger ifrån när jag är fel ute. Vänskap är inte enkelriktat. Samma krav ställs på mig och jag hoppas kunna ställa upp på samma sätt som de ställer upp på mig.

Det är vad vänskap handlar om för mig.

Vänner kommer dock att komma och vänner kommer att gå. Jag har förlorat en vän. Han bor numera tillsammans med min exfru.

Men jag har fått nya vänner i samband med detta. Tack för att ni finns!

Jag stod pall och lät Honom inte förstöra min dag. När jag kom hem efter händelsen jag skrev om tidigare så grät jag. Behövde få ut det just då. Man behöver få sörja ibland. Sorgen av att ha förlorat den man älskat och en vän. Men jag bestämde mig för att inte låta Honom få förstöra min dag så med stor övertygelse lyckades jag vända känslan. Höll fast vid den goda känslan. Den jag känt så länge nu.

Hade en kompis över ikväll och vi åt middag som jag tillagat. Det kändes som flera år sedan jag lagade mat hemma. Har varit helt uppbokad den här veckan och mest ätit mingelmat. Längtade efter en riktig middag med gott vin till. Vi snackade en del skit, drack bubbel och DJ:ade lite. Sedan drog vi ut. Hamnade på Imperiet som vanligt. Ibland har man verkligen ingen fantasi men har väl hittat det man gillar så. Håll fast vid det tycker jag. Byta behöver man inte göra bara för bytandets skull. Skulle jag tröttna och känna att det inte längre var inspirerande så skulle jag nog anstränga mig mer. Då har det ju ändå ett syfte.

Pratade med en trevlig tjej ikväll som delade ett av mina stora intressen. Formel 1 och det bästa av allt. Hon har Viasat Motor som inte jag har. Den här gången tog jag hennes nummer och vi kom överens om att ha Formel 1-söndag framöver.

När jag åkte hem i natt så hade jag en skön känsla i kroppen. Jag kände mig stark över att ha övervunnit denna kamp. Jag stod pall för motgången.

Det var väl egentligen bara en tidsfråga när det skulle ske. Idag, nästan precis ett halvår sedan Han flyttade in hos min exfru, så stötte jag på Honom. Det var i kön på Systembolaget. Våra blickar möttes hastigast men vi båda vek undan blicken på en gång. Hann se han hade köpt fint vin. Antagligen till en mysig middag på två ikväll. Kanske firar de att de bott ihop i ett halvår. Kanske har de en valborgsaftonsmiddag med nära och kära.

Jag har tidigare funderat på den här dagen och hur jag skulle reagera. Det var jobbigt. Allt sköljdes över en igen och jag fick verkligen anstränga mig för att inte börja gråta. En påminnelse om den tråkiga förändringen. En vän jag förlorat. Ett hjärta förlorat. Det är verkligen trist.

MEN jag tänker inte låta Honom få ytterligare förstöra mitt liv. Han ska inte få förstöra min dag eller den känslan jag har idag.

Det räcker. Du kan ta den jag älskat men inte min livsglädje.

Den här helgen har nog varit för många en helg i besvikelsens tecken. Många planer som gått i kras. Förväntningar som inte infriats. Jag talar naturligtvis om det här vulkanutbrottet på Island som i praktiken fört Sverige och norra Europa till tiden före flyget kom. I en värld så globaliserad som den är idag påverkar det inte bara boende på Island (även om de drabbas värst direkt) men hela världen. Den globala ekonomin kommer få sig en törn. Inte bara flygbolagen som kommer att få hantera den ökade kostnaden. Utan alla företag som på ett eller annat sätt rör sig på en global marknad och är beroende av flyget.

Min bloggvän som inte kom iväg till sin planerade Paris-resa. Förstår att det måste kännas enormt bittert.

Min syster som skulle idag åkt till Kina på en tre veckor lång bröllopsresa. Det ser tufft ut och om de har tur kanske de kommer iväg på torsdag eller fredag. Blir det senare så tappar de för många dar så då kommer de avboka resan. Jag tycker verkligen synd om henne. De har sparat länge till resan, fixat barnvakt för tre veckor och lyckats få ledigt samtidigt.

Mina kollegor som är fast i USA efter en affärsresa. En av kollegornas flickvän fyller år imorgon och de hade planer för kvällen inplanerat. Han är fortfarande fast där så det ser ut som att de planerna inte heller kommer infrias.

Några andra kollegor, boendes i andra delar av Europa, som skulle åka tillbaka i fredags tar sig iväg tidigast imorgon. Det är ju ändå inget de vet med säkerhet då det inte finns någon som vet hur länge detta skall hålla i sig.

Jag lider med er och alla andra som sitter fast någonstans i världen.

Hur har då min helg varit? Förutom en envis förkylning så har den varit ok. Den började med en trevlig spontan fest hos mig som slutade med många oväntade människor. För det får jag lov att tacka Island - även om det för de inblandade var nog en klen tröst. Jag hade i alla fall väldigt roligt.

Jag har också lärt mig en sak om mig själv i helgen och faktiskt känt efter ordentligt. Reflekterar mer över vad och varför jag gör vissa saker. Vad jag får tillbaka av det. Det handlar inte om att välja bort utan att välja till. När man behöver prioritera är det viktigt att jag funderar på vad som är viktigt. Vad som är viktigt för mig.

Idag har jag känt en saknad av att inte ha någon att älska. Att ha någon som man bara vill krama om och älska passionerat med. Ni vet när man känner i hela kroppen hur mycket man tycker om någon. Kunde dock kontrollera känslan och den tog inte över totalt så jag föll ned i det svarta hålet igen. Det är nog ändå nyttigt att kunna känna så länge jag kan förstå att det är en känsla - inte en sanning. Vad betyder känslan? Det kanske betyder att jag börjar komma över känslorna för Henne.

Jag undrar egentligen hur jag orkar med alla utekvällar. Jag känner mig inte trött utan mer i ett drömtillstånd mellan sovande och vaket tillstånd. Efter att ha gått på improvisationsteater med en vän (något jag starkt kan rekommendera) så hörde sig en polare av sig och undrade om jag ville hänga med han och några till ut. De skulle till Södra Teatern (Mosebacke) och Stockholms enda burleskklubb. Jag var lite skeptisk men man måste ju prova tänkte jag. Jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig. Burleskklubben heter Hootchy Kootchy Club och idag var temat Russian Passion. Intressant klädsel och ännu en ny subkultur att ha fått bekanta sig med.

Efter showen så dansade vi ett tag och jag hade bestämt mig för att ikväll i alla fall prova och åtminstone ta kontakten med en tjej. Spanade ett tag runt dansgolvet och tog mig sedan mod och gick/dansade mig fram till en söt tjej. Vi lämnade dansgolvet och pratade ett tag. Det kändes faktiskt helt ok även om jag inte kände någon spänning mellan oss direkt. Det blev också ganska uppenbart när hon sedan föreslog att vi skulle gå tillbaka till dansgolvet. När jag går till dansgolvet och vänder mig om så är hon helt försvunnen. Letade runt ett litet tag men förstod att det var ett smidigt sätt av henne att dissa mig. Den var ny. När jag gick för att hämta ut jackan så såg jag henne stå och prata med en annan kille så hon var bestämt kvar.

Så dum jag kände mig. Det var alltså "belöningen" för att jag ändå vågade. Inte konstigt att man inte vågar även om man vill. Vet inte vad man skall vara gjord av för att orka med detta.

Inser att allt jag håller på med är en del av ett självdestruktivt beteende. Jag har slutat att träna, börjat röka lite smått, slarvar med maten och sover nästan ingenting. Det är som med en bil som är för sliten, rostig, smutsig och nedgången. Den orkar man inte vårda och tvätta för den kommer ändå snart att ge upp och det är ändå ingen som vill ha den.

Så känner jag mig just nu.

Inte konstigt att man lätt blir bitter när verkligheten är så bitter. Att må bra är numera en lyx och inte en rättighet och snälla kom inte och säg att det bara är att tänka positivt. Att fokusera på det lilla goda som händer. Det är grått ute nu. Det är svart inne.

Jag orkar inte bry mig längre. Om något.

Det är så här det är. Det blir inte bättre.

Planen var att jag skulle åka bort i helgen. Har tagit fredagen ledigt och tackat nej till andra inbjudningar. På grund av omständigheter (tråkiga) som ingen kan rå över så blir inte resan av. Har under flera veckor sett framemot detta för det skulle vara ett behövligt miljöombyte i den numera gråa vardagen. Trodde inte att den här besvikelsen skulle göra så ont. Jag är inte besviken på någon särskild person för det är omständigheter ingen kan bestämma över så det vill jag ha tydliggjort. Det är tråkigt för alla inblandade.

När ens förväntningar, små och stora, inte möts så gör det ont och jag hanterar det ganska dåligt. Ikväll köpte jag mitt första paket cigaretter (har tidigare bara feströkt) och drog ut på krogen. Inser att det inte finns något annat än destruktivt med det beteendet men jag behövde göra nånting. Det kändes som jag skulle explodera. När en sån här sak gör så ont hur ska jag då överhuvudtaget kunna hantera motgångar och förväntningar som inte nås?

Nä du Benu, planera inget längre fram. Ta varje dag som den kommer och ha inga förhoppningar på att det blir en bra dag. Hys inga förväntningar på morgondagen. För du förstår, drömmar och hopp är inte längre till för dig. Du har haft ditt redan. Du har fått leva i den naiva tron att drömmer uppfylls bara man vill tillräckligt mycket. Men det är inte så det fungerar.

Ha inga förväntningar. Sätt inga mål. Tänk inget långsiktigt. Gör inga planer.

Då slipper du bli besviken.