benu

Den här påskhelgen har inte varit lik någon annan påskhelg i mitt liv. Den har haft sina upp- och nedgångar men i överlag kan jag se tillbaka på den och känna mig väldigt nöjd. Jag har redan nämnt en del av detta men jag finner det på sin plats att sammanfatta helgen.

Skärtorsdagen inleddes med en ganska jobbig session hos terapeuten. Tänker inte gå in på några detaljer men det var en rätt så krävande session där jag fick med mig ett verktyg som jag har börjat använda mig av och det har visat sig fungera rätt så bra. På kvällen hakade jag på en kompis och hans gäng till en rejvfest, Monday Bar XL. Dansade mig helt svettig och fick upp ögonen för en ny musikstil - Hardstyle. Det blir nog fler fester framöver.

Långfredagen åt jag en lyxig påsklunch med en tjejkompis och hennes kompis på Långbro Värdshus. På kvällen festade vi alla tre hos mig och gick sedan ut. Först hamnade vi på Scandic Anglais och tog en drink där men hamnade till slut på Imperiet. Min självkänsla ligger inte så högt så jag vågar inte längre ta så mycket initiativ när jag är ute men tack vare sällskapet blev det en väldigt trevlig kväll ändå.

På lördagen började jag känna mig lite sliten ändå. Hålla igång två kvällar i rad är mycket för en gamling som jag. Kvällens planer innehöll bowling med två kompisar. Vi åt först på Ljunggrens som är ett väldigt trevligt asiatiskt ställe. Efter bowlingen gick vi alla tre till Marie Levau och tog några drinkar. Vi satt och pratade om det mesta. Två tjejer slog sig ned vid oss och det var väldigt kul att höra deras gissningar på vad vi arbetade med. Reklamare, statsvetare eller apotekare var deras gissningar. Inte många rätt men väldigt kul. Därefter gick vi vidare till Imperiet. Efter Imperiet fortsatte jag själv med några tjejer som tog kontakt med mig till Debaser Slussen. Var nära att få ragg men precis när vi skulle bestämma vem vi skulle åka till så kom hon på att hon nog ändå fortfarande hade pojkvän. Komiskt men "no hard feelings" där så vi följdes ändå åt för lite fyllekäk. Tog nattbussen hem för första gången. Det blev en tredje kväll - galet.

På söndagen tog jag mig upp tidigt och gick till en kompis och såg på Formel 1-loppet från Malaysia. Hade sedan en kompis på besök som fått upp intresset för DJ:ande så jag hade en liten kort introduktionskurs. På kvällen blev det hämtpizza med en kompis och sedan fika på kvällen med några kompisar. Avslutade kvällen tillsammans med några ur det gänget med en drink på Imperiet, men den här gången blev det en relativt tidig kväll.

Måndagen blev det att mysa hemma med en film. Gick direkt från sängen till fåtöljen. Åt överbliven pizza och kurade ned mig under filten. Det är så "söndagar" spenderas bäst. Fikade sedan på eftermiddagen med en kompis som jag börjat hänga allt mer med. Väldigt kul och jag uppskattar allt roligt han drar med mig på. Jag har väldigt roligt med honom. På kvällen blev det bio med några andra kompisar och det kommer bli en tidig kväll ikväll.

Det som den här helgen främst fått mig att inse är att jag har väldigt många bra vänner. Utan vänner kommer man inte långt och jag har insett att jag har det väldigt bra på den fronten. Det har bara tagit mig ett tag att inse det. Så många underbara människor som bryr sig om en. Tänker på en. Varför haka upp sig på att En valt att inte göra det?

Stor kram till er alla!

Igår fick jag ett brev. Eller rättare sagt ett mail. Det var jättefint. Det finaste någon har skrivit till mig på länge.

Tack!

...och i ett stort bekräftelsebehov.

När man har störst behov av bekräftelse är självkänslan lägst vilket gör det ännu svårare att få den bekräftelse man söker. Det är ju ett enkelt faktum att om man vill hitta någon att gå hem med på krogen så måste man ju våga prata med någon. Men när självkänslan är låg så vågar man inte. Jag vågar inte det längre.

Andra säger att det är enkelt att hitta någon för tillfälligt sex men att hitta den där för livet är det svåra. Jag tycker inte något verkar enkelt. Mina vänner säger att jag ser bra ut men mina inre demoner berättar för mig alla möjliga sätt jag kan misslyckas eller göra bort mig på. De inre demonerna lyckas på något sätt enkelt kunna hitta exempel som stöder deras resonemang.

Jag har ju skrivit tidigare om att jag inte söker den där för livet just nu för det skulle verkligen vara att ta sig vatten över huvudet. För det krävs det enormt mycket mer självkänsla och nu vågar jag inte ens gå fram och prata med en intressant tjej på krogen så hur ska jag ens våga att öppna mig själv för någon. Tänk om den personen får veta hur jag verkligen är. Kommer hon också lämna mig då?

Jag vill. Men jag vågar inte.

Ikväll ska jag göra något jag aldrig gjort förut och aldrig trott jag skulle göra heller. Jag ska på "rejvfest" och vidga mina musikaliska vyer. Arrangemanget håller till på Münchenbryggeriet och går under namnet Monday Bar XL.

Ses vi där?

Just nu saknar jag Henne så fruktansvärt mycket. Att bara få se en liten skymt av Henne igen. Hennes vackra leende. Hennes vackra ansikte. Få höra Hennes underbara skratt igen. Höra Hennes röst. Känna Hennes ljuva doft. Känna Hennes kropp nära min. Hennes läppar mot mina.

Istället får Du uppleva hennes vackra leende, hennes vackra ansikte, höra hennes underbara röst, känna hennes ljuda doft, hennes kropp nära din. Hennes läppar mot Dina.

Ibland känner jag hur jag skulle vilja göra Dig illa på något sätt. Ord eller handling spelar ingen roll. Vill bara att Du skall få lida på något sätt. Men samtidigt som jag tänker det så ser jag bilden framför mig hur Hon tröstar dig. Hur Hon håller om dig. Hur Hon stryker handen genom ditt hår. Vad som än händer så har ni varandra.

Jag vet att jag aldrig ägt Henne så att säga att Du tog henne från mig är fel av mig. Det ändrar ändå inte på faktumet att jag saknar Henne så innerligt just nu. Skulle Hon vilja ta mig tillbaka i sin famn så skulle jag inte tveka. Allt skulle vara förlåtet. Bara jag får vara med Henne.

Och det gör ont.

Det är för övrigt en väldigt bra hångellåt av Usher. Jag iakttar hur livet för en av mina bästa vänner verkligen förändrats. En lika stor förändring som jag genomgår och nästan under exakt samma tidsperiod. Dock en förändring för honom åt det lite mer positiva hållet. Några saker nedan är säkert skarvade och överdrivna men detta iakttagandet är utifrån min högst personliga uppfattning.

- Han träffade kärleken i sitt liv.

- Han gick från att hänga ute på Imperiet på fredagkvällarna till att mysa hemma och se Let's Dance.

- Han bytte centralt boende mot förortsliv och långt pendlingsavstånd.

- Han är inte långt ifrån att köpa villa.

- Han gick från att ibland vara väldigt rastlös till att vara harmoniskt lugnt.

- Han gick från att jobba i tid och otid till att ha någon som "tvingar" hem honom.

Allt detta har också gått väldigt fort. Verkligen på nolltid. Jag är glad för hans skull. Ärligt glad. Samtidigt är jag väldigt avundsjuk och jag önskar att vi inte hade behövt "byta plats".

Det blev en trevlig kväll och några nygamla ansikten dök upp vilket alltid är kul. Det känns som att för varje fest jag har så bygger jag ut kompiskretsen mer och mer. Det känns bra. Lite halvkrasslig som jag är så blev det en relativt lugn kväll och ingen fortsatt utgång för min del.

När alla gäster hade gått så kände jag helt plötsligt en enorm tomhet och en enorm saknad. Efter henne. Hade hon ringt på dörren och sagt att hon ångrat sig hade jag tagit henne tillbaka utan att blinka. Oavsett vad jag sagt och känt tidigare. Att komma över någon är svårt och bakslagen slår tillbaka när man minst anar det. Nu är det då ingen fara.

Ingen ringer på dörren.

Det kommer inte bli någon ny bok på ett tag. Orkar inte börja om på nytt. All inspiration är borta. Så just nu handlar det om att förlika sig med tanken att det inte blir någon bok skriven. Det känns faktiskt väldigt trist.

Det jag har svårt för är att se den framtid jag tidigare strävat efter då jag vet att vägen dit är alldeles för lång och jobbig för att jag skall orka anstränga mig. Försöker föreställa mig en alternativ framtid utifrån de förutsättningar jag har idag. Den känns bara väldigt trist.

Framtiden känns väldigt diffus och mina tidigare visioner och mål känns verkligen avlägsna. För att beskriva hur jag känner det just nu skulle jag vilja göra en förenklad liknelse. Tänk er att ni har suttit och skrivit på en bok i flera månader, dagar och timmar. Kvar är endast de avslutande kapitlen till en färdig bok. Du har finslipat och verkligen arbetat noggrant. Lagt ned hela din själ på att det skall bli en bra bok. Med de få kapitlen kvar börjar du se slutet och ett stort steg väntar dig i och med avslutandet av boken. Självklart blir lanseringen en utmaning i sig men den kommer sedan.

Plötsligt så går strömmen och av någon anledning så går hårddisken sönder i samma stund. Allt du har skrivit på är helt förlorat. Det finns inget sätt att återskapa allt du skrivit. Allt du gjort. All den möda du lagt ned på boken. Det var ju bara några kapitel kvar så var boken klar och den kunde gå till tryck. Vad gör man nu?

Du tänker på hur bra kapitlen i slutet skulle bli men för att nå ditt mål och din vision måste du först skriva om allt från början igen. Du kommer ihåg hur mycket slit det varit. Hur mycket energi och tid du lagt ned. Orkar du sätta dig ned och skriva igen?

Alternativet är att du inte skriver. Ger upp din dröm. Ger upp din vision. Det känns inte heller så bra eller hur? Det finns ingen enkel väg ur det här. Du är fast i den här verkligheten. Boken du skrev på är borta. Du får börja om från början. Ditt tänkta nästa steg finns inte längre.

Så här känner jag när jag tänker på min framtid. Min vision var att inom en närmare framtid försöka skaffa barn. Bilda familj. Färdigställa boken för att ta nästa utmaning att få boken såld. En annorlunda situation. En omställning, men det var mitt fokus och min tänkta framtid.

Visionen finns såklart kvar men för att nå den måste jag nu börja om från början. Hitta någon som jag kan känna samma sak för och att den personen känner samma sak för mig. Kunna leva ihop. Bo ihop. Träffa varandras föräldrar och släkt. Kompiskretsen. Gifta om sig? Det är många kapitel som måste skrivas om.

Alternativet är att fortsätta i det tillstånd jag nu befinner mig i. Träffa mycket människor. Umgås. Aktivera mig för att inte vara ensam. Sena kvällar på krogen. Tillfälliga fysiska kontakter. Nä, det känns inte heller så lockande att se sig själv i detta om tio år heller.

När jag försöker tänka på framtiden och se visionen framför mig så gör det ont. Inte för att jag ser en framtid utan henne utan för att jag vet att vägen till den visionen är så lång. Kräver så mycket energi. Allt jag bäddat för att nå dit är borta. Känner saknad av det. Känner smärta.

För övrigt var det väldigt svalt intresse och ingen respons till After Work imorgon så det blir inget. Var väl värt ett försök i alla fall.

Även fast dagarna börjar vara okej numera och mitt sinnestillstånd någorlunda stabilt så finns det fortfarande en känsla av att något inte riktigt står rätt till. Det känns som jag befinner mig i Underlandet och att hela tillvaron är en dröm som jag kommer vakna upp ur. Att när hon lämnade mig så trillade jag ned i kaninhålet och jag nu befinner mig här i botten av kaninhålet i en alternativ verklighet och där ovanför finns den riktiga verkligheten.

Tillvaron känns diffus och surrealistisk. Jag inväntar att mitt uppdrag här nere blir slutfört så att jag kan återvända tillbaka. Tillbaka. Jag förstår att bara jag kan vinna över "draken" så kommer jag att kunna lämna Underlandet och den här tillvaron.

Vad är och var finns den här draken?

Det är dags. Jag är redo. Uppenbara dig!

Tack för alla insikter och kommentarer till mitt inlägg om olika typer av relationer. Jag inser att modellen är en klar förenkling av verkligheten men jag tror samtidigt att det är bra att försöka hitta ett sätt att beskriva de känslor som rör sig inom en just nu.

Har funderat själv utifrån vad jag vill och precis som M skriver i sitt inlägg om detta så VILL jag vara lite flytande. Jag vill inte behöva besluta något. Obeslutsamheten passar mig rätt bra. Det är också dags för mig att utmana mig själv lite.

En annan reflektion jag gjorde idag var om hur man förhåller sig till sin omgivning beroende på vilken relation man har och hur omgivningen uppfattar ens relation. Mer om detta i kommande inlägg.

Det är en fortsatt bra dag och jag befinner mig på en okej nivå. Däremot är jag just nu så förbannad på DEM. Min exfru och min före detta vän. Jag är så förbannad på dem för allt ont de gjort. Hur dåligt de har fått alla att må. Jag ser mig omkring och den olycka de har spridit omkring sig. En vän som lider. Hur jag själv har lidit. Hur djupt ned på botten jag varit och hur jag ser vännen på väg ned i samma hål.

Så jävla själviska de är!

Jag önskar de all olycka just nu. Hoppas de får ett riktigt skitliv. Det borde åtminstone finnas något straff för vad de gjort. Det helt enkelt kryper i kroppen när jag tänker på dem och jag förbannar deras liv.

SÅ förbannad är jag just nu!

Men när man är singel man och själv kan man gå omkring i enbart skjorta, kalsonger och strumpor hemma.

Jag hade för övrigt en väldigt trevlig kväll.

Hela tiden för jag en inre kamp mellan det goda (tänka positiva tankar) och det onda (tänka negativa tankar). Just nu leder den onda sidan och den goda sidan får verkligen kämpa för att inte räknas ut helt. Jag växlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden beroende på vilken sida som för stunden anfaller. Men den onda sidan är just nu väldigt övermäktig.

Den goda sidan behöver hjälp.

Träffade några polare efter jobbet för lite After Work. Efter många om och men så hamnade vi till slut på Sky bar vid centralstationen. Vi kunde ha rekognoserat lite bättre då stället vi hade tänkt till var stängt. Det blev i alla fall bra och vi träffade några damer som vi pratade med samtidigt som vi åt lite barsnacks. När jag tänker efter har jag inte ätit någon riktig middag ikväll. Vi drog sedan vidare till Imperiet. Efter min senaste "fadäs" har jag hållit mig ifrån stället men jag tog mig till mods ikväll. När jag berättade om "fadäsen" så tyckte såklart mina kompisar att det fanns ännu ett skäl att gå dit.

Hon jobbade mycket riktigt fortfarande och så även ikväll. Vi utbytte några blickar och hälsade till varandra under kvällen men inte så mycket mer än det. Det kändes bra och jag vet inte vad jag egentligen skulle skämmas över. Det var överlag en väldigt trevlig kväll med bra umgänge. Trivs verkligen i det sällskapet.

Bakslaget kommer när man skall åka hem. Den "långa" resan hem och att komma hem till en tom lägenhet. En tom säng. Den påtagliga förändringen. Känner mig verkligen så ensam och det gör ont.

Det är skitjobbigt och jag gråter igen.

När något positivt händer som t.ex. i helgen så blir det som ett morfin för själen och smärtan försvinner. Precis som med allt smärtstillande så rinner det ur kroppen efter ett tag och man känner smärtan komma smygandes tillbaka. Idag när jag åkte hem efter jobbet började jag känna att morfinet började sluta verka och det högg till lite i bröstet.

Precis då fick jag påfyllnad av det smärtstillande medlet när jag blev glatt överraskad av ett telefonsamtal. En person som tagit sig mod att ringa mig. Modigt. Jag är sjukt imponerad. Plötsligt känns det bättre och jag tror det kan hålla i sig ett tag.

Tack för påfyllnaden!

Jag tog mig iväg på körsången ändå. Vet inte riktigt varför jag ändå bestämde mig för det. Kanske var det terapeutens ord, föregående helg som var ok eller att jag kunde vinna över syrran i Singstar (några låtar i alla fall). Spelar inte så stor roll. Jag har bestämt mig och det är bäst jag lovar det här innan jag ångrar mig.

Den 23:e maj är det konsert i Berwaldhallen. Då ska jag sjunga. I kör. Med en känd sångare. För publik. Stort.

Jag har insett att storhandlandets tid är förbi. Dels för att jag har väldigt nära en välsorterad butik på jobbet så att handla på vägen hem är sällan ett problem men också för att det mesta hinner bli dåligt. Jag lyckas inte ens dricka upp en mjölk innan den blir dålig. Det skulle säkert vara mer ekonomiskt om jag planerade lite men då jag inte ens vet vad jag kommer göra imorgon kväll så är det naivt att tro att jag skulle veta vad jag vill äta.

Apropå att handla så parkerade jag igår i parkeringsgaraget där vi skiljdes åt för sista gången. Där jag tog emot den sista flyttkartongen och det stumma avsked som skedde. En våg av saknad sköljde sig över mig och om det inte varit för den mer positiva kvällen och dagen så hade jag nog svepts med av vågen men igår så stod jag faktiskt pall. Vattnet kanske börjar bli lite grundare ändå.

Får hoppas jag inte sveper med i nästa våg längre ut bara.

Som jag skrev tidigare så blev det en bra kväll igår och en rätt så ok helg i överlag. Gårdagen började med jobb följt av lite förberedelser inför festen. Väldigt lite faktiskt. Fortfarande lite präglad av den jobbiga fredagkvällen så var jag lite lättirriterad och inser nu i efterhand att jag blev onödigt irriterad på min jättegulliga vän som bara ville väl i början på kvällen. Blir irriterad på mig själv när jag överreagerar så där. Så onödigt.

Det blev en lyckad sammansättning av folk. Allt från personer som är mig väldigt nära, personer jag vill lära känna mer, personer jag inte träffat på 5-6 år och helt nya personer. Helt enkelt en väldigt rolig fest. När festen avslutats här så åkte vi ett gäng ned på stan och fortsatte. Spelade inte så stor roll att det inte blev några höjdarställen då huvudsaken var att fortsätta umgås. När jag däckade hemma till slut så kändes det ändå inte riktigt lika ensamt. Långtifrån hur jag känt föregående kväll.

Idag har jag brunchat med några ur gänget som gick vidare och hunnit ta en promenad runt Skeppsholmen tillsammans med en kompis. När vi satt och åt brunch kändes det precis som en scen ur Vänner eller How I Met Your Mother. Det kändes bra och jag hade aldrig trott att det var med de här personerna som jag skulle få den känslan. Hoppas vi kan göra det fler gånger. Det skulle jag tycka om.

Ikväll ska jag städa lite och ta det lugnt. Hämtmat och slappa framför någon film eller serie. Det känns som att jag kan ge den här helgen ett godkänt betyg. Tack till alla som bidragit till det.

Kram o puss på er!