benu

Framtiden känns väldigt diffus och mina tidigare visioner och mål känns verkligen avlägsna. För att beskriva hur jag känner det just nu skulle jag vilja göra en förenklad liknelse. Tänk er att ni har suttit och skrivit på en bok i flera månader, dagar och timmar. Kvar är endast de avslutande kapitlen till en färdig bok. Du har finslipat och verkligen arbetat noggrant. Lagt ned hela din själ på att det skall bli en bra bok. Med de få kapitlen kvar börjar du se slutet och ett stort steg väntar dig i och med avslutandet av boken. Självklart blir lanseringen en utmaning i sig men den kommer sedan.

Plötsligt så går strömmen och av någon anledning så går hårddisken sönder i samma stund. Allt du har skrivit på är helt förlorat. Det finns inget sätt att återskapa allt du skrivit. Allt du gjort. All den möda du lagt ned på boken. Det var ju bara några kapitel kvar så var boken klar och den kunde gå till tryck. Vad gör man nu?

Du tänker på hur bra kapitlen i slutet skulle bli men för att nå ditt mål och din vision måste du först skriva om allt från början igen. Du kommer ihåg hur mycket slit det varit. Hur mycket energi och tid du lagt ned. Orkar du sätta dig ned och skriva igen?

Alternativet är att du inte skriver. Ger upp din dröm. Ger upp din vision. Det känns inte heller så bra eller hur? Det finns ingen enkel väg ur det här. Du är fast i den här verkligheten. Boken du skrev på är borta. Du får börja om från början. Ditt tänkta nästa steg finns inte längre.

Så här känner jag när jag tänker på min framtid. Min vision var att inom en närmare framtid försöka skaffa barn. Bilda familj. Färdigställa boken för att ta nästa utmaning att få boken såld. En annorlunda situation. En omställning, men det var mitt fokus och min tänkta framtid.

Visionen finns såklart kvar men för att nå den måste jag nu börja om från början. Hitta någon som jag kan känna samma sak för och att den personen känner samma sak för mig. Kunna leva ihop. Bo ihop. Träffa varandras föräldrar och släkt. Kompiskretsen. Gifta om sig? Det är många kapitel som måste skrivas om.

Alternativet är att fortsätta i det tillstånd jag nu befinner mig i. Träffa mycket människor. Umgås. Aktivera mig för att inte vara ensam. Sena kvällar på krogen. Tillfälliga fysiska kontakter. Nä, det känns inte heller så lockande att se sig själv i detta om tio år heller.

När jag försöker tänka på framtiden och se visionen framför mig så gör det ont. Inte för att jag ser en framtid utan henne utan för att jag vet att vägen till den visionen är så lång. Kräver så mycket energi. Allt jag bäddat för att nå dit är borta. Känner saknad av det. Känner smärta.

För övrigt var det väldigt svalt intresse och ingen respons till After Work imorgon så det blir inget. Var väl värt ett försök i alla fall.