Ett misslyckat farväl
Vi stod där i parkeringsgaraget. Jag hade tänkt ut så mycket att säga. Jag hade förberett mig för detta farväl.
Vi hade innan lämnat över nycklarna för lägenheten till köparen och varit på banken och delat på lösöret. Vi hade skrivit under bodelningsavtalet. Allt är klart och våra separata liv kan börja. För henne och hennes nya man. För mig och livet med mig själv.
Men när jag stod där med den sista flyttkartongen i min hand lyckades jag inte få ur mig ett ord. Jag blev helt stum och kände bara hur jag ville ha henne som jag hade henne förut. Allt jag hade tänkt och säga innan vi skiljdes åt för gott bara försvann. Ville bara gråta. Kunde inte.
Under en promenad mitt i natten tidigare i veckan fick jag syn på en svan. En ensam svan.
Det sägs att svanar väljer en partner som den lever resten av sitt svanliv med. Jag stannade till och tittade på svanen. Undrade vad som hade hänt med dess partner. Så ensamt. Jag och svanen.
I nattens djupa mörker behöver jag ljuset på min väg.
Steget är svårt för mig och jag låter aldrig sinnena vila.
Nu är det för sent att säga som det är,
och det var jag som fick dig att börja tvivla.
Tillsammans skulle vi möta allt motstånd, tillsammans stå pall.
Vi hade livet i vår famn och stormen utanför fick vina.
Du lockade mig att följa med och det blev till slut vårt fall.
För den kärlek du kände hade redan börjat sina.
Du menar att vi redan var förlorade och kanske hade du rätt.
Jag har dock aldrig tvivlat men du var nog redan på väg.
Ofrånkomligt och kunde bara sluta på ett sätt.
Jag har tappat Ljuset på min väg.
Kommentarer
Postat av: Åsa
Tänker på dig. Känner med dig. Önskar att det fanns tröst som fungerade, att det fanns en enkel lösning. Men det enda som hjälper är tid, och det går knappt ens att tro att "det blir bättre sedan" när man är mitt i allt som gör ont.
Kram / Åsa
Trackback
