benu

Jag har tappat livsglädjen. Känner inte längre någon glädje i livet. Inte ens att åka iväg till Amsterdam ser jag egentligen riktigt fram emot. Det är säkert något jag behöver och jag kommer säkert att må mindre dåligt. Men det handlar hela tiden om att må mindre dåligt, att lindra. Plåster på såren, morfin för smärtan men orsaken går inte att komma åt och fixa. Inget känns kul längre.

Sedan är så mycket annorlunda. Något som blev konkret för mig när jag i helgen hjälpte den här Vännen att flytta. Nytt läge liksom. För mig också.

Brukar spela innebandy med jobbet varje tisdag och brukar avsluta kvällen med att äta tillsammans med mina bästa vänner men där har också förändringar skett så att det inte längre sker.

Det blir säkert bättre, eller mindre dåligt, när jag flyttar men det är inget jag egentligen vill. Jag trivdes ju bra som det var och levde livet. Nu blev det så här och jag hatar det här livet.

Det min exfru svarade på mitt fylle-sms var.

Ja, det känns faktiskt som att mitt liv är förstört.

En kort replik till ett blogginlägg om samhällets syn på singellivet och dubbellivet (leva i par). Jag kan förstå att mina inlägg kan tolkas som nedvärderande till att leva singellivet, men för att fortsätta den påbörjade parallellen så handlar det för mig om att ha påbörjat en dubbelmatch och helt plötsligt stå där själv och istället spela en singelmatch. Jag lägger ingen värdering i att spela en singel eller en dubbel men jag hade önskat att jag själv fått välja.

I helgen har jag hjälpt en nära vän i samma situation att flytta ut och in i sitt nya boende. Där dubbelmatchen övergått till en singelmatch och motståndet blivit lätt övermäktigt. Jag har fått försöka lägga mig själv åt sidan för att hoppa in i Vännens match och hjälpa till att bemöta det större motståndet. Det har varit en tuff helg både fysiskt och mentalt men när jag stod där själv mot det övermäktiga motståndet så hoppade samma Vän in och räddade mig till i alla fall tie break. Hur den matchen slutar återstår dock att se.

Det blir en lång match.

När mina närmaste vänner som jag känner att jag orkar umgås med nu hade andra planer för fredagskvällen så hade jag förberett mig för en ensam fredagskväll. Lite fredagsmys med Ensamheten helt enkelt. Provade sitta hemma ett tag men det kröp för mycket i kroppen så jag var tvungen att ta mig ut. Hungrig var jag också. Fortfarande iförd kostym efter jobbet så åkte jag ned till Stureplan. Gick runt till några restauranger och valet föll till slut på Jimmys Steakhouse. När jag bad att få ett bord för en person såg kyparen förvånad ut och frågade igen: "Väntar du sällskap?" varav jag igen förklarade att Nej, jag är ensam.

Maten var helt ok och tillsammans med det dyraste glaset röda de hade så blev jag i alla fall mätt. Några bra kompisar från jobbet hade dragit ned på stan så jag beslutade mig ändå för att möta upp med dem när jag hade ätit. De satt på ett ganska soft ställe bakom Grand. Vill man ta några öl och chilla så kan jag rekommendera det stället. Kommer inte ihåg namnet bara.

En av kompisarna insisterade på att vi skulle dra vidare till en klubb som en av hans lägerdeltagare (kompisen har/är varit lägerledare) skulle DJ:a på. Ett ställe på Kungsholmen precis vid Essingeleden. En del av Stockholm jag aldrig varit på tidigare. Musiken var schysst och jag blev lite inspirerad så just nu spelas lite elektro/house i mina högtalare. Klubben i sig var väl ingen hit. Det kändes lite mer som ett fjortisdisco och jag tror de flesta var i 18-års åldern. Jag var där någon timma men letade mig en taxi (inte helt lätt i det området) och åkte hem.

I taxin skickade jag ett fyllesms till min exfru och grät inombords av svaret.

Satt uppe vid datorn ett tag när jag kom hem. Gick sedan och lade mig.

Ensam.

Ikväll tvättar jag för första gången sedan min exfru flyttade ut. Bara mina egna kläder. Själv.

Den här nya kompisen Ensamheten har jag inte helt lärt mig uppskatta. Det kommer ta tid innan vi riktigt lär känna varandra och kan umgås avslappnat. Just nu tycker jag inte ens om den personen och kan för min del dra dit pepparn växer.

Blev tipsad av en vän att läsa detta om sorgebearbetning. Intressant läsning och jag kan känna igen mig i mycket av det som skrivs. Det verkar så enkelt. Gör så här, och så här, så blir det sedan bättre. Det blir det säkert men just nu har jag svårt att ta mig för att göra något av de råd jag får. Tyvärr.

I natt vaknade jag mitt i natten av en dröm. Jag drömde att min exfrus och hennes nya mans förhållande tog slut efter något år. Han flyttade ut och tog ett uppdrag för jobbet i Kina. Det hela slutade med att min exfru satt till slut lika ensam som jag. Så onödigt och meningslöst allt kändes då.

Det var sedan svårt att somna om.

Jag fick ett mail av Dig idag. Där skriver du att du är ledsen att det blev så här mellan oss.

Du beskriver även hur du upplever att vår kommunikation gått i baklås och att vi är väldigt olika personer och att det hade behövts för stora förändringar för att vi skulle fungera igen.

Du säger också att du skulle tagit detta beslut oavsett om din nya man hade valt att lämna sin fru eller stannat kvar. Du berättar att du inte vill få mig att må sämre med mailet och du påminner mig om att jag är själv ansvarig för hur jag väljer att gå vidare med mitt liv. Att det är bekvämt att se sig själv som ett offer och att jag istället måste acceptera det som hänt.

Varför skriver jag inte det här direkt till Dig? Jag är rädd att det kommer att misstolkas på samma sätt som jag säkert misstolkar det Du skrivit. Det är i alla fall de här känslorna som mailet tar fram.

Glaset halvtomt eller halvfullt?

Just nu är det inte ens halvtomt. Det innehåller endast några droppar och jag håller på att dö av törst. Problemet är att vätskan smakar fullkomligt skit men jag behöver ändå få i mig dropparna för att leva. Vill jag att glaset skall bli tomt så jag slipper den äckliga smaken och varför fortsätter jag dricka när det endast får mig att vilja spy?

Inte nog med att mitt liv just nu är skit och allt suger så verkar jag tycka om att vältra mig i den här misären. Det är bara att läsa mina blogginlägg och motviljan att ta mig för saker som kan förbättra min situation så inser man det.

Varför skriver jag det här inlägget egentligen?

Jag är patetisk. Mitt liv är numera patetiskt.

Tack!

Det är ungefär de känslor som dyker upp när vi diskuterar vem som skall ha vad vid bodelningen. Jag bryr mig inte ett dugg om sängen eller bokhyllorna när du har tagit mitt liv ifrån mig. Det går inte värdera den smärta du åsamkat mig redan, så ta det du vill ha. Du har ju redan börjat med det!

I hjärta och sinne

finns bara minnen

Nu är överlåtelseavtal påskrivna och vår lägenhet såld och i förrgår fick jag domstolsbeslutet för äktenskapsskillnad. Nu är det inte mycket kvar av det som en gång var vi.

Idag har varit en bra dag så det är bäst att skynda sig skriva medan den känslan håller i sig.

Igår var jag medbjuden till Spoken Word på Underbara bar och jag hade egentligen inte tänkt följa med. Det var ett bra val att jag ångrade mig. Jag har varit på Spoken Word förut och min tolkning av det hela är att det är en blandning av poesi och Hip Hop med litet inslag av Poetry Slam. En del vill även blanda in lite Stand Up men det vet jag inte om jag helt håller med om. Klart bäst var Kung Henry och jag gillar hans väldigt negativa texter som ändå framförs väldigt positivt. Cynism framför bitterhet helt enkelt. Hans avslutande sång satte verkligen pricken över i. Det blev en väldigt trevlig kväll med mycket trevligt sällskap. Kul att träffa lite nya människor också. Något jag hoppas kunna göra mer av.

Den känslan höll i sig så jag gick till jobbet med viss positiv energi. Jag hade lite svåra uppgifter under dagen men allt gick förvånansvärt bra och jag fick faktiskt positiv feedback vid slutet av dagen för hur jag hanterat det.

Pratade även med mäklaren idag och vi har bokat tid med köparen imorgon så det kanske kan lösa sig med lägenheten. Jag väljer att inte ta ut något i förskott men det är i alla fall inte negativa besked - vilket är positivt. Det verkar även lösa sig bra med tillträdesdatum.

Ikväll ska jag iväg med en vän och titta på en kompis hålla en dansuppvisning i salsa på Clarion i Stockholm. Vid något tillfälle har jag visst även lovat bort en dans till henne. Hon som är värsta proffset och jag som inte dansat salsa på hundra år. Dessutom har jag en hel del träningsvärk från i tisdags.

I posten låg domstolsbeslutet angående vår skilsmässa så nu är det juridiskt helt klart. Vi är inte längre gifta.

De senaste blogginläggen har varit väldigt negativa och det är väl på ett sätt naturligt att när jag är mest nere som jag har störst behov att skriva av mig och få ut de känslor jag känner. Jag hoppas att jag ändå kan finna energi och skrivlust när jag inte är som mest nere. Som nu.

Dagen började ungefär som gårdagen slutade och jag hade lite extra dåligt samvete av att jag bidragit till en nära väns dåliga sömn, en vän också i kris. På jobbet har det varit en hektisk dag och mäklaren har ringt några gånger. Vi har i alla fall fått ett bud som inte är skamligt. Väljer dock att inte ta ut något i förskott förrän allt är klart. När jag gick i morse så vände jag precis i dörren och packade ändå med mig innebandygrejerna.

Spelade innebandy med jobbet och det gick förvånansvärt bra för att inte ha spelat på flera månader. Hade ett väldigt flow och gjorde många mål. Det behövde mitt självförtroende och jag fick ur lite inneboende frustration. Åt sedan middag på Max tillsammans med en kompis som jag känner att jag nog kommer att umgås mer med framöver. Vi börjar ha lite mer gemensamt nu och har redan planerat lite aktiviteter.

Jag har inte fått så mycket respons på mitt förra inlägg och jag har egentligen ingenting emot att ta tag i det men jag behöver nog en knuff i ändan eller någon som ordnar allt och ger mig en tid och plats. Jag känner mig själv så väl att när det gäller att söka hjälp eller gå till läkare så är det något jag sällan gör frivilligt. Fråga mig inte när jag var till tandläkaren sist.

Avslutningsvis berättade en kompis att hennes kort blivit skimmat och jag tycker att reklamen på SvD:s webbtidning var väldigt passande.

En nära vän i kris gav mig två länkar att läsa. Båda handlar om kriser (läs här och här). Börjar situationen bli för svår för mig att hantera på egen hand? De skriver att en person som är psykiskt stark och har ett stabilt nätverk har bättre förutsättningar att hantera en kris. Vad har jag för förutsättningar?

Jag klarar av mitt jobb även om det inte är 110% jag ligger på och jag har aptit och äter, men de senaste två dygnen har jag känt mig likgiltig och trött. All energi går åt till att fungera och att uthärda smärtan. Följande råd till egenvård ges på en av sidorna:

1. Var beredd på att du inte orkar lika mycket under en tid, det är naturligt. Tillåt dig att ta det lite lugnare.
   Det känns som att jag tillåter mig själv att ta det lugnare på jobbet och vet mina begränsningar.
2. Prata om det som hänt med någon som du känner dig trygg med.
   Det har jag gjort med både väldigt nära vänner och även de som jag inte tidigare känt så väl.
3. Rör på dig. Ta en promenad med någon du tycker om. Krisen innebär mycket stress som du behöver få utlopp för.
   Ok, det har jag varit dålig på. Har varit krasslig så jag har inte kunnat röra på mig. Kanske spelar jag innebandy idag ändå.
4. Se till att äta och dricka. Många tappar aptiten, men det är viktigt att få i sig åtminstone något. Soppa eller filmjölk brukar fungera.
   Hungrig blir jag och äter gör jag också.
5. Unna dig saker som du tycker om, till exempel att bada, basta eller lyssna på musik och läsa böcker, när du orkar. Du behöver ta hand om dig själv.
   Jag har svårt att ta mig för detta. Det är svårt att komma på vad jag vill och tycker om.
6. En del blir hjälpta av att skriva dagbok. Det kan ge perspektiv på upplevelserna.
   Den här bloggen är min dagbok.

Jag vaknade av att regnet smattrade mot rutorna. Så typiskt. Det var idag vi hade visning av lägenheten och dåligt väder brukar inverka negativt på antalet besökare. Fick direkt en negativ känsla. Efter visningen ringde mäklaren och berättade att på grund av det dåliga vädret hade det varit endast två besökare. De verkade dock intresserade försäkrade mäklaren om och att vi skulle ändå hoppas på visningen imorgon kväll. Hoppas. Ett ord som inte längre betyder något för mig.

Livet har redan slagit knock-out på mig och jag ligger på marken och hör domaren räkna ut mig. Fastän jag redan ligger ned så fortsätter sparkarna och jag känner smärtan. För varje spark så hörs siffrorna allt avlägsnare och viljan att resa sig upp tynar sakta bort. Varför togs lyckan ifrån mig? Har jag inte varit en tillräckligt god människa? Jag har glömt hur det känns att inte ha ont.

Jag sluter istället ögonen. Försvinner sakta bort och hör inte längre nedräkningen.

Det gör i alla fall inte ont längre.

Mottog precis följande sms.

Jag läser och går under inombords. Det gör så ont och jag gråter.

Ja då var det visningsstädat. Det känns verkligen som "se men inte röra" och jag undrar om jag ska sitta på den här stolen tills visningen imorgon. Det är knappt man vågar andas.

Själva städningen gick ganska bra och både jag och min exfru var överens om att bara göra det som nöden kräver. Ingen av oss kände för att lägga mer energi på det här än vad som behövs. Har aldrig visningsstädat förut heller så jag har ingen aning om vilka krav som egentligen ställs utan jag har utgått från hur det brukar vara på visningar jag har varit på.

Den jobbiga delen var när det var dags för henne att gå. I sovrummet hade vi på var sin sida sängen varsitt foto från vår bröllopsresa. Vi var i Rom och bland alla turister vid någon romantisk fontän som jag glömt namnet på så dök det upp en fotograf med en polaroidkamera. En klassisk turistfälla men vi struntade i det utan tillät att han fick ta kort på oss till överpris. Två kort med den romantiska fontänen i bakgrunden. På det ena kortet pussar jag min exfru på kinden och på det andra kortet pussar hon mig på kinden. När hon var på väg att gå frågade hon om hon fick ta det ena kortet och då var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Såklart fick hon det och jag nickade bara till svar.

Jag hade tidigare i veckan läst en artikel på SvD om hur Anneli red ut sin inre storm så den artikeln låg framme på bordet. Hon frågade om jag medvetet hade lämnat den framme. Jag fick lov att tänka efter vad det var för artikel hon pratade om men jag var säker på att det var av ren slump. Då berättade hon att hon hade läst den och kunde känna igen sig i vissa delar. Hon hade ju allt och borde ha varit lycklig men har ändå varit ledsen och känt skuld över det. Att vi hamnade här är att hon inte orkat ta tag i det och bett om hjälp säger hon.

Förvirrad. Ledsen. Ont. Hur har jag inte kunnat se hur dåligt hon mått?

Jag fattar ingenting.

Jag klev precis innanför dörren efter att ha varit på en kortare tjänsteresa i Belgien. Det var lång kö till taxin och vinterkylan hängde i luften men till slut kom jag ändå "hem". Inte för att det längre känns som hemma. Hem ska man väl längta till?

Resan var i alla fall ok. Ankom till Belgien i går eftermiddag och hade privatchaufför från flygplatsen. På kvällen åt vi middag med de vi skulle träffa idag. Väldigt god mat och trevlig jobbmiddag. Efter middagen gick vi tillbaka till hotellet men jag var egentligen inte sugen på att göra kväll. Var konstigt nog inte trött. Jag och min kollega/kompis gick då tillbaka in till centrum till ett område med bra bargator. Det var verkligen en koncentrerad bargata med många små ställen. Minst lika många utanför som rymdes innanför. Då alla barer ligger så nära varandra och det var mycket studenter ute så kändes det mer som en större studentfest i ett studentområde. Att det verkade pågå någon nollningsperiod förstärkte naturligtvis den känslan. Efter några öl och fått prata av mig lite så gick vi tillbaka till hotellet. Väl på hotellrummet så kände jag mig faktiskt inte så ensam. Det var en ensamhet som jag kände mig mer van av och inte alls samma känsla av saknad. Kanske inte precis nästa vecka men jag kommer nog försöka resa lite mer i jobbet när det möjliggörs. Ensam på ett hotellrum är inte värre än ensam i vår lägenhet.

På tal om vår lägenhet. Imorgon ska jag träffa min exfru för första gången på över en vecka. Vi ska nämligen visningsstäda lägenhet till visningen på söndag. Jag undrar hur jag kommer känna inför det.

På det veckovisa ledningsgruppsmöte igår så blev det klart att en kollega skulle sluta och personen berättade anledningen. Anledningen var att kunna umgås mer med sin familj och att denne redan bränt ett äktenskap tidigare och ville inte offra ytterligare ett. Jag fick verkligen anstränga mig från att bara springa ut gråtandes när jag hörde detta.

Så vackert. Så stort. Respekt.

Stirrar in i datorskärmen. Inga kompisar längre vaken på MSN. Laddar om Facebook-sidan fastän jag vet att inget intressant händer. Musiken spelar i bakgrunden. Allt för att dämpa tystnaden. Är egentligen jättetrött men förmår mig inte att röra mig ur stolen.

Det här är jobbigaste delen av dygnet. När det är dags att egentligen krypa i säng. En stund jag börjat dra mig för och hittar på ursäkter att fördröja det. Ute betydligt senare än vanligt och nästan ångest för att åka hem. Ett hem som inte känns som ett hem längre utan bara ett ok som jag önskar bli av med.

Från att alltid haft någon att krypa ned till och känna värmen och närheten av till att se den stora tomma sängen. Den ena sidan som gapar tomt och tystnaden. Inga andetag som hörs förutom mina egna.

Jag minns hur hon brukade ropa på mig när jag dröjt mig kvar vid datorn ibland. Nu finns det ingen som längre ropar - och jag dröjer kvar vid datorn. Länge.

Jag gråter när jag skriver det här. Jag gråter när jag minns.

Vi som skulle leva tillsammans förevigt. Vi lever nu på var sitt håll.

Vad tänker du om natten? Vad gör du på kvällarna? Hur mår du?

Vår kommunikation är på minsta möjliga nivån och består av korta mail till varandra för att reda ut praktiska saker.

När två personer lever ihop så länge som vi levt tillsammans med ett löfte om en framtid tillsammans så växer man ihop. Det känns verkligen som en del av mig amputerats mot min vilja och smärtan är outhärdlig. Jag är inte längre hel. Jag känner mig inte längre hel. Hur länge kommer det göra så här ont?

Fantomsmärtorna besöker en om natten och jag saknar verkligen livet som det brukade vara.

Då var den alltså här. Söndagsångesten. Ensamheten, tomheten och saknaden. Du har försökt förklara det för mig tidigare men jag har aldrig kunna förstå känslan. Jag börjar förstå den nu och jag förstår hur jobbig den kan vara. Jag ser att du är på väg att lämna det livet och på väg in i det underbara livet - livet utan söndagsångest, livet utan ensamhet. Det är synd att jag inte längre kan välkomna dig in i det livet. För mindre än tre veckor sedan befann jag mig själv där men är nu på väg bort från det.

Sitter här själv nu. I lägenheten som andas ensamhet, tomhet och saknad. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag måste ta mig härifrån. Jag måste fly. Det är så jobbigt och det gör så ont. Jag håller på att förgås. Förångas till atomer.

Fråga mig inte hur jag mår. Jag vet inte längre vad jag ska svara på den frågan.

Jag ligger och tittar på den tomma sidan av sängen, sluter mina ögon och önskar du låg där. Jag vaknar mitt i natten och vill gå ut på en långpromenad. Jag låter blicken möta andra ögon i en främmande stad. Jag har inte bråttom att träffa någon ny, har rätt mycket med mig själv nu. Jag andas i det tomrum som är över.

Jag sitter på ett tåg med okänd destination och reser ifrån. Jag har fått tiden över för mig själv som du ändå alltid gett mig. Jag drömmer hundra mil genom Europa om en främling lika snäll som du. Jag kommer pröva mina läppar mot nån annan.

Jag får lov att leva utan den där blicken som får mig ur balans. Jag saknar den där stunden vi har när vi blir sams. Jag söker upp kontakter som jag tappat och som jag varit förut nånstans. Jag vet att det finns nån annan du ringer när jag nu inte finns. Jag söker någon som kan värma mig om natten men jag har inte tålamod nog att bli förstådd. Ingen känner mig så väl som du.

Senast jag lyssnade på Adolphson & Falk var för ungefär 12 år sedan. Det var på gymnasiet och jag var olyckligt kär. En låt som nästan alla har hört är Mer Jul men det är låten som jag tycker minst om. I samband med allt det som händer mig nu så blev Adolphson & Falk mer aktuellt igen och deras skiva Samling går på repeat.

I texten till låten Ifrån så skrivs det "Jag reser inte till nånting, jag reser ifrån" och lite så känns mitt liv just nu. Jag vet inte längre var jag vill och har inget givet mål. Det enda jag vet är att jag lämnar något jag känner till. Sitter på ett tåg där jag inte vet slutdestinationen men jag vet vilken plats jag lämnar.

Det jag ändå vet är vad nästa anhalt är och fastän jag inte vet vilken plats tåget kommer passera efter nästa stopp så vet jag att jag verkligen längtar dit.

Igår natt när jag kom hem efter att ha dragit ut på det oundvikliga så länge det gick så möttes jag i dörren av lägenhetens tomhet och en enorm känsla av saknad slog mig. Dina garderober numera tomma, din väckarklocka borta, din själ inte längre kvar. Hela lägenheten andas saknad och jag längtar tills jag kan flytta in i min lägenhet.

Igår lades vår lägenhet ut på Hemnet.

Igår skrev vi på papperna som juridiskt bekräftar att vi inte längre hör ihop.

Igår uppdaterade jag min relationsstatus på Facebook.

Jag har alltid tyckt att tvätta är bland det tråkigaste som finns. Städar mycket hellre än att tvätta. Hur ironiskt är det då inte att sista kvällen tillsammans spenderade vi med att tvätta. En annan lustig händelse var att när vi skulle skriva ut skillsmässoformuläret så krånglade skrivaren och jag fick spendera ungefär 40 minuter på att laga papperstrassel. Det var inte bara jag som tyckte det var jobbigt.

Stirrade på raden där jag skulle sätta min signatur och jag mindes tillbaka på allt underbart vi upplevt tillsammans. Innan jag kunde skriva på så bläddrade jag igenom alla våra gamla fotoalbum och vår enkät från bröllopet. Vi hade en enkät som alla våra gäster fick fylla i. Bland annat så fick de svara på var vi befann oss i livet om 5 år. Många svarade att vi hade matchande träningsoveraller och minst två barn. Det roligaste svaret var nog, matchande träningsoveraller men frun har gömt de för mig. Till slut förmådde jag mig att sätta min kråka på det där papperet. Jag kan lätt säga att det var nog den svåraste underskrift jag någonsin gett.

I natt lade jag allt åt sidan. Alla besvikna känslor, ilska och sorg. Jag klamrade mig fast vid alla goda minnen. Hon var väldigt ledsen igår och jag tror förvånad över att jag inte var mer ledsen. Jag lovar Dig att jag var minst lika ledsen men jag försökte hålla tillbaka sorgen. Det finns så många andra nätter jag kan gråta. För första gången på väldigt länge lät jag dig hålla om mig hela natten och för sista gången fick jag känna dig värma mig.

När jag gick till jobbet i morse gick jag iväg med vetskapen att det var för sista gången. Vi kramades men ingen av oss orkade säga någonting.

Det var ett avsked som inte krävde några ord.

Oh how I wish to go down with the sun

Sleeping

Weeping

With you