benu

Jag vet precis VAD jag vill. Jag vill att allting skall vara som förut.

2009 var året som hade stort potential att bli ännu ett toppenår. Det började bra med en stor nyårsfest som jag och tre kompisar arrangerade. Vi var drygt 80 personer på Skeppsholmen mitt i stan. Initiativet till festen var en del av ett nyårslöfte till en vän. Jag tror han uppskattade det.

Därefter en oförglömlig 30-årsdag med en fantastisk upplevelse till 30-årspresent. Jag kommer ihåg en taxichaufförs ord om att bästa tiden är mellan 30 och 40 och jag kände ingen direkt kris över att ha fyllt 30. Jag befann mig ju exakt där jag ville vara.

Påsken tillbringades i vintriga Norrland med skoterutflykter och korvgrillning ute. Vintern är verkligen härlig när den får upplevas på det sättet.

Till sommaren åkte vi 2 veckor till Spanien för sol och bad samt en Formel 1-helg i Valencia. Över 30 grader varmt varje dag och sol. En riktig kanonsemester.

Direkt hemkommen från semestern så kom baksmällan. Orden som får en att inse att den jag älskar inte längre älskar en längre utan har hittat en annan kärlek. Livet som rasar samman. Från topp till botten på under 4 sekunder. Förtvivlan, förnekande, sorg och det svåra att förstå vad som händer.

Nu befinner jag mig i slutet på detta år och det kunde varit ett år som jag kunde blicka tillbaka med och känna lycka men livet ville annorlunda så nu känner jag mest saknad och sorg när jag tänker tillbaka på detta år. Det går inte en dag utan att det hugger till i bröstet någon gång och jag känner smärtan. Kroppens sätt att förklara för mig vad som är verklighet. Insikten om det ofattbara är så svår att hantera och jag längtar verkligen till den dag när jag inte längre behöver ha ont.

Gott nytt år på er som läser och kram till alla som stödjer mig i det här.

Det slutade med att jag åkte hem redan på annandagen istället för på tisdag som planerat. Har hållit mig sysselsatt med fixande i lägenheten och jag börjar bli stamkund på IKEA. Skaffa mig ett IKEA Family-kort kommer jag dock inte göra. Hallå? Vilken familj?

Varför har de inte ett IKEA Divorced and trying to build a new home-kort? Jag är säker på att jag inte är den enda som håller på bygga upp ett nytt hem och liv och vill ta del av stamkundserbjudanden.

På julaftonskvällen som var en av de jobbigare kvällarna under de senaste dagarna såg jag en julkonsert på TV3. Den hölls i Johanneskyrkan och var till förmån för alla hemlösa och människor utanför. Till de verkligt ensamma. Grundaren till klädmärket Odd Molly höll ett väldigt rörande tal och då kände jag att detta är vad julen borde handla om. Att skänka de som inte har någonting en tanke eller bidrag istället för att fundera på vad man skall ge till någon som egentligen har allt. Konserten avslutades med en väldigt vacker låt av EMD.

Idag blir det fortsatt fixande i lägenheten. Hålla sig sysselsatt är bra.

En julhälsning till dig som tog min fru ifrån mig:

Kalle Anka på TV just nu. Själv gråter jag mest. Har stängt in mig på rummet och kämpar mot den ständiga smärtan. Ända sedan jag kom upp hit har jag känt smärtan och den har bara varierat i storlek. Har varit väldigt stingslig och snäst åt min mor ett flertal gånger. Synd att hon verkar ta det personligt. Det är bara så svårt när det gör ont.

Det blev alternativ 1 och det har utvecklats precis som jag förutspått det. Det gör ont hela tiden inombords och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag känner mig så rastlös och det finns ingenstans jag kan känna någon ro. Måste ta mig någonstans, måste bort, någon annanstans. På något sätt behöver jag åka vidare tidigare. Tisdag känns just nu oändligt långt bort och jag kommer bli tokig innan dess.

Ser mig omkring bland min jämnåriga släkt, varav många bor här i Umeå, och kan konstatera att jag är den enda som inte har någon partner eller barn. Det samma börjar gälla bland mina vänner och den andel som är singlar minskar stadigt. Helt plötsligt står vi i olika faser i livet istället för att vara i fas med varandra och nu står jag och tittar på detta utifrån och jag känner mig så sjukt avundsjuk på vad de har. På vad jag haft. På vad jag kunde ha.

Inser att jag har fått min goda del av livet. En del som varit ofattbart bra och jag har verkligen njutit av mitt liv de senaste 9 åren. Har givetvis haft nedåtperioder men överlag har jag känt mig som den lyckligaste personen i hela världen. Det var jag också.

Jag får helt enkelt uppskatta det faktum att jag har fått uppleva det. Jag har fått min goda del av livet och nu återstår bara resten.

En del som känns väldigt lång.

I min tillvaro är det få som verkligen vet hur jag mår och hur dåligt jag stundtals mår. Jag har en förmåga att automatiskt måla upp en fasad som döljer hur jag under ytan mår. På jobbet men även mot mina föräldrar och syskon. Det är inte så att jag inte vill visa hur jag känner men jag förmår bara inte och det autonoma fasadsystemet tar över och får allt att verka frid och fröjd. Den här fasaden stänger inne känslor som behöver komma ut och ju längre fasaden upprätthålls desto jobbigare blir det när känslorna släpps ut. En förklaring till varför helgerna är så jobbiga.

Julen är en högtid som aldrig varit särskilt viktig för mig. Det har känts konstlat och förenat med en massa måsten. I år känns den ännu mindre viktig för mig och kommer helt ärligt väldigt olägligt. Om bara några timmar går ett flyg upp till mina föräldrar och ursprungsplanen är att jag skall sitta på det. Jag står just nu mellan två val med lika dåliga följder:

Alternativ 1: Jag åker upp enligt tidigare plan och spenderar en vecka hos min familj. En vecka där fasadsystemet tar över och känslorna kommer kvävas inombords. Jag vet att jag kommer må skitdåligt på själva julafton men jag kommer inte kunna få ut de. Det här alternativet är sämst för mig.

Alternativ 2: Jag åker inte upp och stannar hemma själv. Firar inte någon julafton mer än någon bra film och lite mat. Kan få mer gjort i lägenheten och de stunder jag mår dåligt kunna få ut känslorna. Vet dock inte hur jag skulle förklara detta för mina föräldrar eller syskon. De kommer bli jättebesvikna då de sett fram emot att få träffa mig. Det här alternativet är sämst för dem.

Vad väljer man?

Då jag är väldigt intresserad av musik och främst att bredda min musiksmak och dessutom helt ärligt less på alla sorgsna låtar jag lyssnat på den senaste tiden. Hjälp mig att få inspiration och hitta ny musik som jag behöver just nu.

Jag har skapat en Spotify-playlista på Spotify där Ni kan lägga till låtar.

Vi stod där i parkeringsgaraget. Jag hade tänkt ut så mycket att säga. Jag hade förberett mig för detta farväl.

Vi hade innan lämnat över nycklarna för lägenheten till köparen och varit på banken och delat på lösöret. Vi hade skrivit under bodelningsavtalet. Allt är klart och våra separata liv kan börja. För henne och hennes nya man. För mig och livet med mig själv.

Men när jag stod där med den sista flyttkartongen i min hand lyckades jag inte få ur mig ett ord. Jag blev helt stum och kände bara hur jag ville ha henne som jag hade henne förut. Allt jag hade tänkt och säga innan vi skiljdes åt för gott bara försvann. Ville bara gråta. Kunde inte.

Under en promenad mitt i natten tidigare i veckan fick jag syn på en svan. En ensam svan.

Det sägs att svanar väljer en partner som den lever resten av sitt svanliv med. Jag stannade till och tittade på svanen. Undrade vad som hade hänt med dess partner. Så ensamt. Jag och svanen.

Då befann man sig på ny adress. Sover på en madrass på golvet bland tusentals flyttkartonger. Kaos är en mild beskrivning. Själva flytten gick bra. Hade bra med hjälp vilket gjorde att det gick snabbt och effektivt.

Detta är en lägenhet för en singel. Inga tecken på att här skulle det leva två personer.

Det är väldigt tyst.

Sov jättedåligt igår. Kom i säng sent och lyckades inte riktigt somna. Drömde om min exfru och hennes nya man. Hur de väldigt snart flyttade till en villa i Åkersberga. Hur hon stod där på farstun. Gravid i n:te månaden. De såg så lyckliga ut. Verkligen. Det kändes som att jag var död och min själ flög omkring och följde deras liv. Jag fick bevittna allt från födseln av första barnet till älskogen som skapade det andra. Hur de blev gamla tillsammans och fick barnbarn. Jag stod utanför och ensam. Förnekad den lycka jag en gång hade. 9 år som jag trodde skulle leda dit.

Jag vaknade av att det gjorde ont. En jättestor klump i magen. Kunde inte somna om så jag låg vaken till klockan ringde. Ville nog inte somna om.

Idag har jag varit trött och svårt att fokusera. Känner ingen motivation i jobbet. Gör det som krävs men inte så mycket mer. Det känns som att jag bara gör tråkiga saker och lyckas aldrig lösa problemen. Bara för att inse att det är precis de saker mitt jobb handlar om.

Känner mig så totalt värdelös.

Det känns som att jag befinner mig i ett vakuum. I tomrummet mellan två liv. Det gamla goda livet som jag saknar och det nya livet som alla vet ska bli så mycket bättre. I helgen flyttar jag och lämnar den plats vi tillsammans flyttat till. Jobbet har också precis flyttat så det blir en väldigt markant skillnad mellan det gamla och det nya livet.

Det här blir det sista inlägget jag skriver härifrån.

Det här blir sista natten här.

Det kommer komma många ensamma stunder framöver. Det kommer vara ett jobbigt år att skåla in.