Första advent?
De säger att det närmar sig jul.
De har säkert rätt.
Den här helgen har varit väldigt jobbig. Har verkligen saknat henne nästan hela tiden. Det gör så ont att älska någon som inte längre finns kvar. Det är verkligheten. Jag älskar henne fortfarande av hela min kropp. Jag håller på att förgås.
Idag är det första advent. Läser folks Facebook-meddelanden och de gnäller över hur lite snö det är och att det är svårt att känna adventsstämning då. Jävla lyxproblem säger jag. En första advent utan den man älskar. DET gör det svårt att känna någon adventsstämning.
Hon älskade att pyssla och såg fram emot julpyntandet varje år så den här helgen brukar handla om julpyntande och bakande. Sedan bjöd vi in vänner och bekanta till första-adventsfika. Detta hann bli något av en tradition. En av de få traditioner vi hade. Nu känns det som att man inte längre kvalificerar till denna typ av tillställningar. Det är kanske mer av en tradition bland par även fast vi bjöd vänner som både var singlar och i förhållanden.
Inte för att jag tror det hade spelat så stor roll egentligen. Saknaden blir inte mindre även om jag druckit glögg och ätit lussekatter nu. Jag har insett att det inte spelar så stor roll vad man gör eftersom det förändrar inte verkligheten utan det är mina förväntningar som är fel. Därför det gör ont.
Jag vet att hon och min före detta vän i detta nu myser i adventsmörkret med glögg och goda vänners lag.
Det känns förjävligt.
De har säkert rätt.
Den här helgen har varit väldigt jobbig. Har verkligen saknat henne nästan hela tiden. Det gör så ont att älska någon som inte längre finns kvar. Det är verkligheten. Jag älskar henne fortfarande av hela min kropp. Jag håller på att förgås.
Idag är det första advent. Läser folks Facebook-meddelanden och de gnäller över hur lite snö det är och att det är svårt att känna adventsstämning då. Jävla lyxproblem säger jag. En första advent utan den man älskar. DET gör det svårt att känna någon adventsstämning.
Hon älskade att pyssla och såg fram emot julpyntandet varje år så den här helgen brukar handla om julpyntande och bakande. Sedan bjöd vi in vänner och bekanta till första-adventsfika. Detta hann bli något av en tradition. En av de få traditioner vi hade. Nu känns det som att man inte längre kvalificerar till denna typ av tillställningar. Det är kanske mer av en tradition bland par även fast vi bjöd vänner som både var singlar och i förhållanden.
Inte för att jag tror det hade spelat så stor roll egentligen. Saknaden blir inte mindre även om jag druckit glögg och ätit lussekatter nu. Jag har insett att det inte spelar så stor roll vad man gör eftersom det förändrar inte verkligheten utan det är mina förväntningar som är fel. Därför det gör ont.
Jag vet att hon och min före detta vän i detta nu myser i adventsmörkret med glögg och goda vänners lag.
Det känns förjävligt.
Tack för nycklarna
Min exfru var förbi mig idag och lämnade sina bilnycklar. Det kändes konstigt att träffa henne och jag visste inte alls hur jag skulle bete mig. Någonstans därute väntade hennes nya man på henne inbillade jag mig. Vi kallpratade litegrann och jag berättade att jag fått tillträde till lägenheten och lite annan planering framöver. Till slut kunde jag inte hålla mig och var tvungen att berätta hur mycket jag saknade henne.
Vi höll om varandra en stund. En alldeles för kort stund. Hon sade förlåt för att hon var så självisk och att om det var till någon tröst så hade vi förr eller senare hamnat där vi är nu.
Det vore så mycket enklare om det faktiskt hade varit så att mina känslor också hade svalnat. Hon vill hela tiden få det åt det hållet. Att vårt förhållande varit dåligt och ändå varit på väg över stupet förr eller senare istället för att erkänna att hon faktiskt slutat älska mig och senare hittat någon annan att älska.
Så det var inte mycket till tröst att höra, min kärlek tog ju aldrig slut!
Olägligt sjuk
Visst är det typiskt? Jag flyttar om mindre än 2 veckor och jag har inte börjat packa ännu utan det senaste dygnet har jag istället legat däckad i feber. Det kunde inte komma mer olägligt.
Det är första gången jag är riktigt sjuk sedan jag blev ensam och man känner sig verkligen som den mest ensamma personen i hela världen. Om jag får lite mer krafter i eftermiddag kanske jag kan börja packa lite smått. Jag måste bli frisk snart.
Hittade ett kort på min exfru som jag tagit när jag nyss skaffat mig systemkameran. Vad vacker hon är.
Jag saknar henne så.
Dö och brinn i helvetet!
Det önskar jag att Du som tog min fru ifrån mig gjorde. Du var en gång min vän men nu önskar jag bara att Du fick lida och känna samma smärta som jag får ibland. En smärta som gör så ont att det är svårt att andas. Svårt att fungera. Svårt att tänka klart.
Skulle jag stöta på Dig idag skulle jag inte undvika Dig med blicken. Jag skulle inte gå omvägar runt Dig. Jag skulle slå ned dig.
Du är orsaken till att min verklighet ser ut som det gör idag och jag kommer aldrig nånsin förlåta dig. Aldrig. Inte över min döda kropp. Någonstans vet jag att det inte är ett vidare rationellt resonemang men mina känslor är inte så rationella just nu.
Save all my prayers, I think I am lost today.
Bakslag
Efter en vecka med fullbokade kvällar med trevligt sällskap och jag kunde känna en gnutta glädje så fick jag ett stort bakslag igår. Det kom krypandes under eftermiddagen. Först allt tjat om fredagsmys bland mina vänner och låttexter som jag inte borde läst. När jag sedan satt i bilkön till bion så började saknaden av allt som var förut sakta komma tillbaka och det gjorde ont. Innan bion satt jag med en vän på OLeary's där de visade Idol 2009 och när en av de tävlande sjöng sin version av Elton John's Your Song så brast det nästan helt inombords. Det är den finaste låten som nånsin skrivits och varje gång jag hört den så har jag känt hur mycket jag älskat min dåvarande fru.
Det var med ren styrka och envishet som jag lyckades härda ut hela bion men det verkligen kröp i kroppen och jag ville bara explodera. När jag kom hem så gjorde det bara ont igen och jag grät mig till sömns.
Mina förväntningar befinner sig igen en bra bit från verkligheten.
Gör som jag vill
Jag kan göra precis som jag själv vill och ingen bryr sig. Det spelar ingen roll när jag kommer hem, var jag befinner mig eller vad jag gör.
Frihet.
Eller?
Lost in Space
Förlorad i ett känslomässigt tomrum.
Det händer så mycket nu. Hela tiden. Nära vänner som hittar lyckan och nära vänner som förlorar lyckan.
Börjar få kontroll på de jobbigaste känslorna och förstå var smärtan kommer ifrån men vad ska jag göra med alla andra känslor? Vad kan jag tillåta mig känna? Vad vågar jag känna?
Det känns som att jag befinner mig i ett rum fyllt med känslor som övermannar mig. Flyr till ett tomt rum och hör på andra sidan dörren hur känslorna försöker ta sig in. Vågar inte öppna dörren så jag sitter här i detta tomma rum. Ett tomt rum utan känslor.
How could I know that I'd get lost in space to roam forever?
Suit Up!
Igår var jag på en drinkfest där temat tillät att jag fick ha kostym. Slips, väst och översta knappen knäppt. Jag trivs i kostym. Känner mig snygg och mindre sårbar. Det blir någon form av en skyddsväst. Det var en trevlig fest och jag hade roligt.
När jag kom hem så kände jag sorgen igen men efter att ha gråtit ut en stund så kunde jag somna ändå. Jag förstår varför jag känner som jag gör och jag vet att jag behöver släppa ut det då och då. Lite alkohol i kroppen gör att känslorna förstärks såklart. Det börjar ändå kännas som att säcken faktiskt töms och blir lättare.
Framöver kommer det bli stort fokus på flytten till min nya lägenhet. Får tillträde i slutet på november och flyttar in första helgen i december. Har lite planer på hur jag vill inreda men skall sätta mig ned och göra de lite mer konkreta. Det kanske blir bra aktivitet en regnig dag som idag.
Sedan måste jag köpa fler kostymer.
Verktyg att förstå
Idag hade jag ett samtal med en person som hjälpte mig att förstå. Jag har alltid haft ett stort behov av att förstå och hitta rationella förklaringar till problem. Därför jag valde att läsa på universitet och har alltid varit intresserad av vetenskapen. Därför är det väldigt svårt för mig i den här situationen. Jag har bara känt en enorm oförklarlig smärta.
Det jag behövde var en rationell förklaring och verktyg till att förstå vad som händer med mig och varför jag känner som jag gör. Det gav mig förståelsen att det faktiskt finns delar jag faktiskt kan påverka och på ett konkret sätt. Det var det jag behövde. Inte bara orden att det går utan även en metod eller verktyg för hur. Det kan jag tro på och är något jag har saknat.
Det finns fortfarande många saker jag måste komma underfund med och jag vet inte exakt hur men jag känner i alla fall att det går.
Ord att komma ihåg: förväntningar, verklighet, variation, trygghet, bekräftelse och samhörighet.
Hat
Idag känner jag bara ett enda stort hat. Jag har aldrig hatat någon tidigare i mitt liv. Det har alltid varit ett för starkt ord för mig att använda. Men just nu hatar jag verkligen Honom. För allt. För sveket. För den situation han försatt mig i. De vrak de båda lämnar efter sig. De förstår inte. Ingen kan förstå.
Jag kan inte ens förklara för mina vänner hur jag känner mig. De förstår mig inte. Det blir bara fel när jag försöker förklara hur jag känner då man försöker beskriva det i konkreta handlingar och ord. Det går tyvärr inte har jag lärt mig. Det blir bara missförstånd.
Ensam i livet. Ensam med mina känslor. Snälla lid inte med mig. Jag söker inte ert medlidande utan jag försöker bara desperat få ut det. Bli av med känslorna.
Igen, fråga mig inte hur jag mår!
Att leva med denna sorg
Min vardag är numera fylld med sorg och smärta. Jag har glömt hur det känns att inte ha ont någon stund varje dag. Det känns väldigt avlägset. Dagarna går genom att sorgen och smärtan trängs undan med hjälp av olika distraktioner såsom jobb och aktiviteter med vänner. Dock kommer man alltid till den oundvikliga punkten när ensamheten kryper en inpå, tankarna svävar iväg och sorgen kommer tillbaka. Med sorgen kommer också smärtan.
Allt känns verkligen så orättvist. Här ska jag försöka anpassa mig till ett liv med mig själv. En stor förändring för mig från hur livet såg ut förut, samtidigt som hon inte alls behöver göra samma omställning och kan istället blicka framåt tillsammans med sin nya livskamrat. Jag kan bara spekulera om deras planer framöver och jag ser framför mig hur de tillsammans letar ny lägenhet, större och i ett bättre läge. I värsta fall en villa. Det skulle jag inte klara av att veta.
Själv sitter jag här själv. Fast i ett liv med en smärta som hör till vardagen.
Vareviga dag.
Jag hatar mitt liv
Efter att ha spenderat en lång-weekend i Amsterdam tillsammans med tre härliga tjejer och med inslag av dans, fest och turistande så borde jag ju vara ganska nöjd och glad. Men precis som jag skrev i förra inlägget så hittar jag inte längre någon glädje i det jag gör. Inte i det här fallet heller. Detta gör mig enormt nedstämd. Jag brukade ju vara levnadsglad och kunde finna glädje i de små sakerna. Nu hittar jag inte ens den känslan när det finns goda förutsättningar för det. Detta gör mig än mer nedstämd.
Jag känner mig fast i det här livet. Ett liv som jag hatar. Att jag själv skulle kunna avsluta det tror jag inte jag skulle lyckas med och att något annat hjälper mig på traven i form av en flygolycka eller något annat är nog ganska osannolikt. Därför är jag fast i den här mardrömmen och detta helvete jag nu lever i.
Folk säger att det blir bättre, att tiden läker såren och att jag kommer ut starkare ur det här. Vad spelar det för roll? Jag måste ju genomlida nuet.
Något annat val har jag ju uppenbarligen inte.
