Andrum
I helgen åker jag upp till Norrland för en efterlängtad flykt från denna verklighet. Ser framemot att få träffa min syster och hennes barn. De är jättesöta!
Gårdagens samtal var ganska produktivt. Jag känner igen mycket i det terapeuten pratar om och det är sånt som jag redan vet om men hon är bra och anpassar nivån efter det. Hon förstår också att det inte är så lätt heller. Senaste dagarna har jag inte mått fullt så dåligt och det har varit ett behövligt andrum. Väl medveten om att det går upp och ned så har jag fått en liten uppgift att göra när dalen kommer.
Jag vet att den kommer att komma.
Trotsa sin rädsla
Ok, nu ska jag ta ett stort kliv ut på den där taknocken. Med risk för att bli besviken, sårad och ledsen så tänker jag ha en fest nästa lördag den 6:e mars hos mig.
Vill Du komma?
Hör av dig till mig på adressen till höger om du är intresserad.
Ta emot mig när jag faller.
Var finns han idag?
Jag hittade ett fotografi på mig själv från nyårsfesten 2009. Ser ut att vara så lycklig, glad och bekymmersfri. Var tog den killen vägen? Jämför med mig själv i spegeln. Sorglig, trött och olycklig. De tankar jag tänker idag var tankar jag aldrig kunnat föreställa mig då. Lika avlägset som min situation idag.
Samtidigt som jag så starkt önskar efter "mirakel" och att något positivt skall hända så i det tillstånd jag är idag skulle det nog ändå passera förbi. Det händer säkert små positiva saker hela tiden men jag ser det bara inte. Mitt sinne är så grumlat av mörkret att jag inte längre ser ljusstrimmorna som ändå finns där. All den här sorgen. Det stora sveket av min exfru och vän. Jag har inte bara förlorat en del av mitt hjärta utan även förlorat en del av mig själv och har blivit en så annorlunda person.
Det är inte jag. Inte alls den personen på fotografiet.
Var finns han idag?
För att hitta den här killen igen vet jag att jag behöver ta risker. Jag måste riskera att bli ledsen, riskera att bli besviken och riskera att bli sårad.
Det går att jämföra med att jag står på taket på ett högt hus och behöver bara ta mig över till andra sidan taket genom att gå balansgång på taknocken. Enda problemet är att jag är så sjukt höjdrädd och blotta tanken på att ge mig ut på nocken gör mig kallsvettig. Jag står därför kvar. Fegar ut. Vad ska jag dit på andra sidan att göra egentligen?
Jag är skiträdd.
Sånt är livet
Ironiskt nog så sjöng vi på körsången idag som uppvärmning en sång som går så här:
Sånt är livet, sånt är livet.
Så mycket falskhet bor det här.
Den man förlorar, vinner en annan.
Så håll i vännen som du har kär.
Ja, resten kan ni säkert redan. Känner inte att körsången ger mig det jag hade hoppats på. Det är inte den mest sociala tillställningen då det är så mycket folk, mansstämman är väldigt liten och ingen verkar visa något större initiativ till att ta kontakt med varandra. Så många människor men ändå så ensamt. Nästa tisdag är det uppehåll men jag får se om det känns värt att fortsätta. Det här ger mig inte så mycket.
Någon som vill köpa ett "körkort" (sånghäfte med nio tillfällen kvar)? Skicka ett mail. Adressen har ni här till höger.
En plats i solen
Mitt i den kalla riktiga vintern vi har fått i Stockholm i år så vandrade mina tankar iväg till sommaren idag. Hur jag de senaste somrarna åtnjutit på Spaniens sydöstkust tillsammans med min före detta fru och före detta vän.
En plats i solen.
Satt och funderade kring sommarens verksamhet och hur semesterperioden skulle hanteras varav en tanke slog mig.
Vad ska jag göra på semestern i år?
Jag behöver inte pussla med semestern i år för att det skall matcha någon annans semester men vad gör man själv på semestern egentligen? Helgerna är ju oändligt långa som de redan är. Hur fasen ska jag fylla fyra veckors sammanhängande ledighet (läs ensamhet)? Svarade för inte så längesedan på frågan om jag kände någon ångest men jag hade svårt att få grepp på den känslan. Visste inte då hur ångest känns.
NU vet jag det.
Att leva
Jaha, då var snart ännu en helg över. Min livskvalitet består just nu av att överleva.
Det är inte att leva.
Ingenting lyckas riktigt distrahera mig och nedstämdheten finns hos mig hela tiden. Den glädje jag visar är lika falsksom instrumentspelandet hos melodifestivalbidraget som gick direkt vidare igår. Jag börjar nästan komma till den punkten när jag överväger att stanna hemma en kväll istället för att gå på en fest man är inbjuden till. Svårt att ta sig iväg. Utan lust och utan glädje.
Det är inte heller att leva.
Att hata
Jag har alltid tyckt att hata är ett väldigt starkt ord och ett ord man använder sparsamt. Har heller aldrig känt att jag behövt använda något så starkt ord tidigare, men just nu så:
- Hatar jag SL för deras förbannat dåliga beredskap för lite snö.
- Hatar jag den här staden för att man är så jävla beroende av SL.
- Hatar Dig som lämnat mig och fått mig att må så här dåligt.
- Hatar jag att det gör ont hela tiden.
- Hatar jag att det inte går en dag utan att man behöver gråta.
- Hatar jag det här livet!
Jag är less. Så less.
Att finna motivationen
Jag behöver verkligen hitta motivationen till att härda ut för enda lösningen på det här problemet är att härda ut. Det blir bättre sen och så vidare. Alla jag pratar med, professionella och halvprofessionella, säger att jag gör rätt saker. Jag reagerar fullt naturligt och det är så här det är.
"- Det blir bättre sen."
"- Det är så här du känner det nu."
"- Du kommer hitta lyckan. Det tar tid."
"- En dag i taget."
Ingen har dock gett mig ett incitament som väger upp det jobbiga. Jag härdar ut just nu enbart för att jag inte har något annat val. Hur orkar man när man inte har motivationen? Ge mig några bra tips i kommentarsfältet.
Jag behöver det.
Besöket avklarat
Det gick precis som förväntat och jag hade inte förväntat mig några mirakel heller. Allt blir bättre sen. Det är alla övertygade om.
Jag vill ju att det ska vara bra NU.
Det är bara att härda ut. En dag i taget.
Behov och begär
Just nu känner jag behovet att få fysisk bekräftelse. Eller åtminstone en oväntad komplimang från ett oväntat håll. Så många behov och begär man har.
Idag ska jag träffa min terapeut för första gången. Vi får väl se hur det går.
Ett perfekt upplägg
Igår fick jag frågan av min vän om jag hade något planerat ikväll och om jag ville hitta på något. Vad exakt ville hon inte säga men jag skulle få mer information under dagen idag. Under dagen fick jag instruktioner att befinna mig på Liljeholmen kvart i sex. Inget mer.
Jag klurade inte så mycket på det här under dagen men det kändes lite spännande när jag inte hade någon aning om vad hon hade hittat på. Hon hade sagt att jag inte skulle ha så höga förväntningar bara. Vi träffades på Liljeholmen och sedan åkte vi med tvärbanan mot Hammarby sjöstad. Fortfarande inget om vad det var för aktivitet men att det skulle kosta lite pengar. Det hade jag väntat mig så det var inget större problem.
När vi kom fram så visade det sig att vi skulle köra Gokart. Jättesmidigt med drop-in och man behöver inte vara ett större sällskap bara för att köra Gokart, även om det är vanligt att det är så. Jättebra initiativ och det var roligt att köra. Helt mör i armarna just nu men jag förbättrade min tid med 3 sekunder från första till andra heatet. Har kvar en biljett för ytterligare ett heat då jag inte fysiskt orkade med ett till. Dessutom har jag en anledning att åka dit fler gånger.
Jättepraktiskt med en vän som tar initiativ när jag själv inte förmår mig till så mycket och jag tycker det är lite roligt att bli överraskad och inte veta vad som väntar. I alla fall när någon jag litar på utsätter mig för det.
Ett perfekt upplägg.
Fredag ska jag visst lämna en lucka för och imorgon ska jag träffa en nygammal kompis som jag hoppas kunna umgås mer med framöver.
Idag har jag mått ganska ok och det har inte varit så många slag. Tyvärr får jag en olustig känsla av att jag bara skjuter slagen framför mig de stunder jag mår bra så jag har lite svårt att kunna njuta av det till fullo. Så många gånger tidigare som jag fått igen det några dagar senare - med full kraft.
Ja, det har ni ju märkt.
Jag hoppas jag har råd
Läkaren jag träffade idag bad mig framföra ett tack till Dig som fick mig att gå dit.
Bilen går kanske att laga men som med alla verkstadsåtgärder så kommer det att kosta, och i det här fallet pratar jag inte om pengar.
Jag hoppas jag har råd.
För tänker jag efter så har jag ju alla delar vilket till viss del oroar mig att det är den där lilla bulten som saknas för att kunna lappa ihop delarna inte går att finna.
Även ett tack till er som läser och kommenterar min blogg. Jag ser er som med-finansiärer och även en liten krona gör skillnad (en liknelse - pratar inte om ett i praktiken monetärt bidrag).
Fix me
Jag är en bil som är trasig och behöver bli lagad. Har förgäves felsökt och provat byta ut olika delar men utan något resultat. Var inne på att skrota bilen och jag är fortfarande inte helt övertygad att den är värd att laga, men när jag såg hur ledsen en vän skulle bli om jag skrotade bilen så har jag i alla fall bestämt mig för att lämna in den till en verkstad.
Det ska jag göra idag. Även om jag tror den är beyond repair.
When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse.
And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse.
And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?
Alla förlorade hjärtans dag
Det är svårt med ord att beskriva min situation och hur jag mår men det finns en person som verkligen förstår hur jag mår. Någon som lyckats forcera mina barriärer och trängt djupt i mitt inre. Det smärtar att stanna kvar och det smärtar att gå, och du vet vilket dilemma jag sitter fast i just nu. Det gör mig mer ont när jag ser hur du mår om jag skulle gå.
Från ett förlorat hjärta till ett annat:
För din skull kommer jag ringa DET samtalet.
En trevlig kväll, lite morfin för själen
Igår blev en väldigt trevlig kväll. Började med att jag och en kollega och vän tillagade middag tillsammans och såg på melodifestivalen. Drack lite öl och vin och kommenterade bidrag efter bidrag. Det var väl inget höjdarstartfält den här gången.
Sedan kom en nygammal kompis förbi som tidigare hållit på mycket med DJ:ande och är på en helt annan nivå än vad jag är. Han lärde mig en del intressanta saker och det var kul att få prova omsätta det i praktiken. Många glömmer hur stor den kreativa delen av DJ:ande är och vad mycket man kan göra för att skapa nya partier i låten för att göra en bra övergång. Låtarna är ju ganska matematiskt uppbyggda och har ett mönster så om man inte bryter mot mönstret när man mixar så kan man sätta riktiga bra övergångar där energin bibehålls. Man vet när man lyckats. Väldigt nära sexuell tillfredställelse.
Vi hade planerat att gå ut och funderade först på söder men efter att ha fått ett sms av en tjejkompis som var tillsammans med en kompis på Collage så åkte vi till Stureplan istället. Det var ett schysst dansställe och som 31-årig inflyttad Stockholmare som aldrig tidigare riktigt klubbat så blev det en positiv överraskning. Bra musik och riktigt bra inspirerande DJ. Säkert många småsaker som andra inte ens reflekterar över men jag har väl redan blivit lite "yrkesskadad". Jag kände mig väl inte yngst på dansgolvet direkt men då jag var där med mina jämngamla kompisar så gjorde inte det så mycket. Fokuserade mycket på att umgås med kompisarna och njöt av musiken. Min tjejkompis kompis var också en riktig heting och väldigt trevlig att vila ögonen på. Dock spelar jag nog inte i hennes liga.
Vi var kvar i princip till klubben stängde och när jag gick hem insåg jag hur hög musik det var. Vaknade i morse av att det susar i vänsterörat. Lite tinnitus också för att göra allt lättare. Hoppas det går över. Nästa gång: öronproppar.
Jag hade en väldigt trevlig kväll men av erfarenhet ska jag inte ta ut något eller tro att jag har läkt för även under en sån här kväll kommer slagen och smärtan. Uppskattar alla som gav mig denna morfin för själen även om det bara verkar temporärt.
Sedan kom en nygammal kompis förbi som tidigare hållit på mycket med DJ:ande och är på en helt annan nivå än vad jag är. Han lärde mig en del intressanta saker och det var kul att få prova omsätta det i praktiken. Många glömmer hur stor den kreativa delen av DJ:ande är och vad mycket man kan göra för att skapa nya partier i låten för att göra en bra övergång. Låtarna är ju ganska matematiskt uppbyggda och har ett mönster så om man inte bryter mot mönstret när man mixar så kan man sätta riktiga bra övergångar där energin bibehålls. Man vet när man lyckats. Väldigt nära sexuell tillfredställelse.
Vi hade planerat att gå ut och funderade först på söder men efter att ha fått ett sms av en tjejkompis som var tillsammans med en kompis på Collage så åkte vi till Stureplan istället. Det var ett schysst dansställe och som 31-årig inflyttad Stockholmare som aldrig tidigare riktigt klubbat så blev det en positiv överraskning. Bra musik och riktigt bra inspirerande DJ. Säkert många småsaker som andra inte ens reflekterar över men jag har väl redan blivit lite "yrkesskadad". Jag kände mig väl inte yngst på dansgolvet direkt men då jag var där med mina jämngamla kompisar så gjorde inte det så mycket. Fokuserade mycket på att umgås med kompisarna och njöt av musiken. Min tjejkompis kompis var också en riktig heting och väldigt trevlig att vila ögonen på. Dock spelar jag nog inte i hennes liga.
Vi var kvar i princip till klubben stängde och när jag gick hem insåg jag hur hög musik det var. Vaknade i morse av att det susar i vänsterörat. Lite tinnitus också för att göra allt lättare. Hoppas det går över. Nästa gång: öronproppar.
Jag hade en väldigt trevlig kväll men av erfarenhet ska jag inte ta ut något eller tro att jag har läkt för även under en sån här kväll kommer slagen och smärtan. Uppskattar alla som gav mig denna morfin för själen även om det bara verkar temporärt.
Är det verkligen värt det?
Jag försöker verkligen. Jag har inte lagt mig ned platt och gett upp. Försöker ta kontroll och fungera som människa trots alla slagen. Står med ryggen rak och viker mig inte för slagen. Men är det värt det?
Slagen blir inte över lag färre och smärtan är i princip konstant. När jag inte ser någon förändring eller minsta indikation på förändring så är det svårt att bibehålla motivationen. Utan motivation tappar man kraften.
Orken.
Jag frågar mig själv om det verkligen är värt allt det här? Vad får jag tillbaka? Får jag något tillbaka? Vad vill jag ha tillbaka?
Jag vill må bra och inte ha ont dagligen.
Livet verkar ha gett mig det livet kan ge mig och jag är ganska nöjd. Jag behöver inte något mer i alla fall inte till det smärtsamma priset jag betalar just nu. En investering utan avkastning. Jag har hört man skall undvika sådana.
Jag vill också be om ursäkt om jag fått någon att känna att jag varit besviken på deras handlingar. Självklart har alla rätt att göra vad de vill.
Vill också säga tack till alla raka och ärliga vänner som gör valet lättare.
Totaldissad
Jag hade inte jättehöga förväntningar på kvällen då jag tackade ja att följa med på after-work. Ett sällskap bestående av nära vänner och deras nyagamla respektiven, bekanta och några singelkompisar. Kvällen började trevligt med indisk mat och god öl. Umgänget var det inget fel på och jag trivs bra med alla i sällskapet. Helt enkelt väldigt trevligt. Efter middagen drog vi till Kellys på söder. Inte direkt mitt favoritställe. Svagt klientel (mest killar), dåligt ljud (inget fel på musikvalet) och tråkig bar. Det fanns några små guldkorn som gjorde att jag var kvar på det stället bra mycket längre än vad jag annars hade varit.
Par efter par började droppa av vilket inte alls förvånar mig men när de singlar i sällskapet redan drog strax efter tio så blev jag besviken. Jag hade ju hoppats på att åtminstone få med dem vidare. När det var jag och ett par kvar så kände jag att jag behövde dra vidare. Ville inte riskera att bli "lämnad" kvar ensam på det där skitstället. Sagt och gjort så drog jag själv vidare till Imperiet. När till och med singelkompisarna bangar så är det Solo som gäller om man inte vill förruttna hemma förstås.
På Imperiet var det lagom mycket folk och verkligen jättestor skillnad i utbud. Med Kellys som referensram så framstår Imperiet som himmelriket. Efter allt för många dissningar och en servitris som visade sig ha pojkvän redan och han nog skulle tycka det var konstigt om hon gick med en okänd man vidare till en bar (vilket jag föreslog) så drog jag hem.
Ibland känner man sig så förjävla ensam.
Som nu.
Ibland känns det befriande att bara slänga sig ut framför det där pendeltåget.
Som nu.
Ibland önskar man att någon rånmördade en på vägen från stationen och hemmet.
Som nu.
Kan ingen bara avsluta det här åt mig så jag slipper den här skiten!
En stund av awesomeness
Igår kväll var en helt galen kväll och jag gjorde en hel del galna saker. På ett sätt när man är i det tillstånd jag är i just nu så känner jag att inte har något att förlora och bra dagar vågar man mer. Förvånade mig själv verkligen. Igår var en bra dag med färre slag. Vad livet är mycket enklare då.
För några veckor sedan besökte jag en restaurang på Södermalm i Stockholm tillsammans med en kompis. Vi blev serverade av en söt och i mitt tycke sexig servitris. Jag småflörtade med henne under middagen och vi småpratade lite. Dagen efter hade jag bestämt mig för att helt enkelt gå dit igen och fråga henne om hon ville ta en drink eller en fika med mig.
Sagt och gjort. Jag tog till mig mod och gick dit men tyvärr jobbade inte hon just den kvällen så det blev ett halvt pinsamt möte med hennes kollega. Hon tyckte nog jag var rätt så knäpp och jag var övertygad om att jag skulle bli ett intressant samtalsämne. Då hon nu inte var där så släppte jag den här tråden och tänkte inte så mycket mer på denna händelse. Som mina senaste inlägg vittnat om har jag haft annat att jobba med.
Igår kväll hade jag planerat att träffa några vänner på Imperiet för att ta några drinkar. Hade tänkt äta hemma först men istället åkte jag själv till den här restaurangen. Vet inte varför jag kom att tänka på henne och det var en ren impulsiv handling. Äta behövde jag och det var praktiskt att göra det på Söder.
När jag åkte dit så satt jag och funderade på vad jag ville ha ut av det och bestämde mig för att jag skulle fråga henne om hon ville komma förbi Imperiet när hon slutat jobba. Det kändes ganska "oskyldigt" men samtidigt visste jag inte om hon ens skulle komma ihåg mig. Det gjorde det hela lite mer spännande.
När jag kom dit så var det hon som tog emot mig och jag kunde se ett visst igenkännande i hennes ansiktsuttryck, men det var väldigt subtilt och jag tror hon inte var riktigt säker själv. En spänning fanns hela tiden mellan oss nu när hon frågade om jag ville äta och hur stort bord jag ville ha. Berättade att jag var själv.
Beställde in ett gott glas vin och när hon kom förbi för att ta beställningen sade jag (låt oss kalla henne
Karolina):
Karolina var det va?
Varpå hon log och rodnade lite, och jag blev ganska säker på att hon kom ihåg mig och nu visste hon ju med säkerhet att jag kom ihåg henne. När hon gick tillbaka till köket noterade jag hur hon och den andra servitrisen (som jag tror var kollegan jag träffat tidigare) utbytte några ord. När hon sedan kom ut ur köket så kom kocken ut lite senare och vad jag tror låtsades prata om något jobbrelaterat men jag såg ganska tydligt hur han väldigt nyfiket kollade in vem jag var. Var tvungen att vända bort blicken och jag småskrattade för mig själv. Det kändes faktiskt inte konstigt eller pinsamt utan bara väldigt komiskt.
Då jag hade ätit klart och hon kom för att ta undan tallriken så sade jag helt enkelt:
Karolina, två saker: Ett, jag vill ha en kaffe och två, jag ska träffa några kompisar på Imperiet senare och jag vill att du kommer förbi när du gått av ditt skift.
Hon skrattade och log och sade att hon jättegärna hade velat det men hon ikväll skulle på en inflyttningsfest hos en kompis men gärna en annan gång.
Det spelade inte så stor roll vad hon svarade. Jag var bara så glad över att jag uppnådde mitt mål för kvällen och för en stund fick jag känna mig Awesome. När jag sedan betalade lämnade jag en liten hälsning på kvittot och mitt telefonnummer. Nu tror jag inte hon kommer att höra av sig men jag har gett henne något att berätta om för sina kompisar, och jag tror att jag fick henne att må bra.
Vad lite som ändå behövs. Idag mår jag bättre.
Nu måste jag börja jobba och få något gjort idag.
Fler ensamma män
Det finns fler män där ute som ungefär samtidigt som mig blivit lämnade ensamma. Några väljer att precis som jag blogga om det. En av dem är Ensamma Pappan och fastän hans blogg inte till hundra procent tilltalar mig (av olika skäl jag inte vill gå in på här) så klickar jag mig in i och läser ibland. Han kan verkligen glänsa till ibland och hans senaste inlägg var väldigt träffande. Kan känna igen mig i många delar av det han skriver. Ensamheten, fasaden och uppgivenheten man ibland kan känna.
En annan som bloggar är Peter som också kämpar med att hålla näsan över ytan. Jag känner igen mig mycket i den känslomässiga berg-och-dalbana man åker och hur det på några få sekunder kan gå från topp till botten. Hans inlägg vittnar mycket om det.
Om det nu är fler som är i samma situation, varför inte mötas? För mig skulle det räcka att se att det finns fler som är i precis samma situation och har det förjävligt.
Det skulle kännas mindre ensamt då.
Upprepande slag i magen
Jag verkligen längtar till en dag utan smärta. Alla säger att den dagen kommer och att det tar tid. Jag har ingen anledning att ifrågasätta detta men det är en klen tröst när man ständigt pendlar mellan hopp och förtvivlan. Flera gånger per dag. En enkel liknelse:
Tänk er in att du flera gånger per dag får ta emot ett hårt slag i magen. Du har ingen aning om när det sker och det kan hända vid vilket olämpligt tillfälle som helst.
Det gör ont. Riktigt ont.
Du jobbar konstant med att försöka undvika att tänka på att helt plötsligt kan det där slaget komma. Du är på helspänn. Lättretlig och väldigt misstänksam mot allt. Men när du slappnar av för en sekund så känner du slaget igen.
Det gör ont. Riktigt ont.
Under dessa förutsättningar ska du försöka fungera. Utföra ditt jobb. Hitta kraften till att göra det som på sikt behövs. Behålla dina vänner. Hitta nya vänner. Fungera.
Men du har nog svårt att bara kunna andas. Då varje slag får dig att helt tappa andan.
Det gör ont. Riktigt ont.
Efter ett tag så vill du bara lägga dig ned på golvet. Ge upp. Låta slagen komma. Sänker garden. Slappnar av och blir ett med smärtan. Ett nytt normaltillstånd. Någon säger, och innerst inne vet du, att slagen kommer att avta med tiden. Smärtan kommer att försvinna. Härda ut. Ge det tid.
För mig är den värsta tiden på dygnet kvällen och morgonen. Då känner jag mig riktigt ensam, oändligt ensam, och jag fruktar att resten av mitt liv kommer att se ut så. För när jag samtidigt söker mig mot ett oberoende och föreställer mig en framtid där jag är helt själv och trivs med det så känner jag mig i nästa sekund otroligt ensam bara över blotta tanken.
Det gör ont. Förbannat ont!
Ingen kommer till ditt försvar så du står givakt med din rygg så rak och tar fyrahundra slag.
Raka puckar
En nära vän till mig sade väldigt ärligt och rakt följande:
Jag tror inte ens DU själv inser hur dåligt du mår.
Kanske är det så och det är inte så konstigt att jag reagerar/handlar irrationellt och till synes konstigt.
- Förändringar. Små eller stora spelar ingen roll. Det är så mycket som har förändrats så minsta lilla ändringen i verkligheten gör ont. Även om det är positiva förändringar i långa loppet.
- Små problem blir stora. Förstorar upp små problem och lägger för stor vikt vid dess betydelse och tanke bakom.
- Omdömen. Känner ett stort bekräftelsebehov och vill vara omtyckt av alla. Blir besviken och ledsen på småsaker, t.ex. att den inflyttningsfest jag hade inte blev så vild och lång som jag hade hoppats på.
- Förhoppningar och förväntningar. När något jag hoppas på eller förväntar inte händer blir jag otroligt besviken. Igen småsaker men t.ex. att rikta besvikelsen fel bara för att de inte kan läsa mina tankar. Att hoppas på ett visat intresse och initiativ till ett odelat umgänge med mig och när det inte infaller drar för långtgående slutsatser om det.
- Minnen. Stöter ifrån mig allt och alla som på något sätt påminner mig om det jag har förlorat. Det här är den svåraste biten och den som smärtar mest. Därav därför jag handlar mest irrationellt här. Försöker fly och undvika smärtan.
Det är tur jag har den här nära vännen annars vet jag inte vilka andra irrationella handlingar jag hade utfört. Kanske en handling som hade varit oåterkallelig.
Tack min vän för att du finns.
Ett fik där man inte känner sig ensam
Jag har nämnt det tidigare men jag måste nämna det igen. Jag har hittat ett perfekt fik för såna som mig och de har stans godaste bryggkaffe. Fiket heter Non Solo Bar och ligger på Rörstrandsgatan 4 (men finns även på Odengatan). Kaffet är importerat från El Salvador enligt en av servitriserna idag och om man läser på lite så handrostas kaffet lokalt.
Som namnet antyder så är det ett ställe där jag känner mig mindre ensam på. Där finns fler som går dit med en bok eller tidning som enda sällskap. Det får mig att känna mig mindre ensam till skillnad från att umgås med alla nya par som bara ständigt påminner mig om allt jag inte längre har. Någon gång kanske jag tar mig för att prata med någon. Idag var jag rätt så nöjd med det goda kaffet och en bra bok. Promenaden i det vackra vädret var också väldigt energiberikande.
Dit kommer jag att gå fler gånger och ser ni en ensam kostymklädd kille i 30-års åldern där så kanske det är jag. Våga säga hej. Det skulle jag uppskatta!
Slutgiltig dröm
I natt drömde jag att jag fick veta att jag hade en dödlig sjukdom med bara några månader kvar att leva. Det intressanta var att istället för att känna dödsångest så reagerade jag väldigt sansat och det kändes nästan befriande på något sätt.
För när jag tänker tillbaka så har jag fått leva ett fantastiskt liv. Jag har haft en trygg uppväxt med mycket kärlek och kompisar runt omkring mig. Har fått känna mig omtyckt och uppskattad från flera håll. Jag har hela tiden fått utvecklats och nått många mål jag satt upp. Också har jag hela tiden fått jobba med det jag tyckt om just då. Jag har fått känna mig älskad och behövd och har fått uppleva nio lyckliga år tillsammans med någon.
Livet har redan gett mig så mycket så jag hade varit rätt nöjd.
Förresten, experimentet är slutfört och resultatet nedslående men inte oväntat.
Till mina vänner
Jag förstår att ni inte förstår mitt handlande de senaste dagarna och jag har inte riktigt förklarat varför. Ni har säkert upplevt mig som distanserad och avvisande. Det är svårt att förklara och tar mycket kraft att försöka. Först och främst vill jag ha sagt att jag inte alls är besviken på Er eller på något i Ert handlande. Ta till vara på den lycka ni upplever. För guds skull - gör det!
För mig är det väldigt svårt att vara mig själv och som jag skrivit om tidigare så vill jag undermedvetet hålla uppe en fasad. Jag gör det hela tiden i mitt yrke och större delen av tiden när jag umgås med andra. Det är med Ni som jag känner att jag kan vara mig själv. Mitt riktiga jag. Den man läser om här. Det är något som inte kommer av sig själv och det är en bra bit in i en vänskap som jag känner att jag verkligen kan släppa fasaden. Det tar tid. Det tar energi.
När Ni nu har äntligen hittat Någon förändras mitt förhållande till Er och jag faller tillbaka till "fasadbehovet" när Ni blivit två. För mig blir det inte lika kravlöst att umgås med er Båda. Detta är krav Jag ställer på mig själv och den här energisugande fasaden åker upp igen. Omedvetet.
Just nu har jag inte tillräckligt energi och kraft för att hålla upp den här fasaden så därför blir det så jobbigt att umgås med er Båda. Därför jag väljer att vara själv. Det är på det här sättet mindre jobbigt och energikrävande. Energin och kraften räcker inte ens till idag för att stifta nya bekantskaper även om jag gjort tafatta försök.
Fasaden är tung och jobbig att hålla upp men jag förmår mig helt enkelt inte att släppa den. Den är just nu utanför min kontroll.
Lära sig leva själv
Att lära sig leva själv och trivas med det är svårt. Att slita sig ifrån det beroende man har är inte alls lätt. Finns det inte något avvänjningsprogram man kan gå? Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att nå målet, att vara riktigt oberoende och trivas med sig själv.
Samtidigt, vad har jag för annat val?
Det är nog svårt som det är
Jag försöker verkligen. I really do. Det är verkligen inte lätt.
De senaste nätterna har mitt undermedvetna fått mig att flera gånger om drömma om den ödesdigra kvällen när hon berättade. Alla känslor från den kvällen har jag fått uppleva igen och jag har vaknat upp gråtandes av smärtan. Låt mig beskriva den kvällen.
Kvällen innan hade vi pratat och hon hade då berättat att hon var osäker på sina känslor för mig. Att hon inte längre älskade mig. Jag hade under dagen funderat mycket och kommit fram till vad jag verkligen kände. Jag hade bestämt mig för att satsa allt och att vara den trygga punkten i hennes tillvaro. Hopp om att hon till slut skulle hitta tillbaka. Försöka vara en så bra man som möjligt. Jag ville verkligen satsa på oss och inte ge upp det vi hade.
När jag kom hem så var jag full av denna energi och jag hade verkligen laddat. När vi pratade om det här och jag förklarade vad jag kände och vad jag var beredd att göra. Att det fick ta den tid som behövdes och om hon behövde utrymme skulle jag ge henne det. Jag minns orden:
Det är för sent. Mitt hjärta klappar för en annan.
Orden gick in. Chocken kom. Jag förstod ingenting. Knock-out. Segnar ned på golvet samtidigt som jag krampaktigt får fram:
Vad är det du säger? Jag förstår inte.
Ligger på golvet i fosterställning. Jag gråter. Hon gråter. Chockad. Smärtan. Den känslan jag drömt mardrömmar om tidigare. Ett liv utan henne. Kan detta verkligen vara sant? Det ofattbara.
Senaste nätterna har detta spelats upp för mig och jag upplever känslorna jag kände just då igen. En dålig repris. Det här gör inte livet lättare.
Snälla låt mig få drömma om något annat i natt.
Solo Uno
Solo, själv, ett tillstånd jag arbetar att vänja mig vid. Ikväll blev en riktig solo-kväll men jag kände mig ändå aldrig ensam. Det började med att jag innan kvällens körsång hittade ett jättemysigt fik på Kungsholmen med det passande namnet Non Solo Bar. De hade god pasta och jag kommer göra det till en vana att äta där innan sången. God mat, mysig atmosfär, trevlig personal och underbart gott kaffe. Med en bra mobil som man kan surfa på och gott kaffe så behöver man inget sällskap.
Efter körsången kände jag inte för att åka hem till skjortor som skulle behöva strykas och garanterat noll interaktion med andra människor så jag hamnade till slut på Imperiet. Vardagkvällar har de mer lounge-bar än på helgerna och spelade soft musik. Beställde in en Whisky Sour och därefter ett riktigt gott italienskt vin. Njöt av den goda drycken samtidigt som jag betraktade alla andra människor som var där. Hamnade i en intressant konversation med två tjejer där som uppenbarligen hade lite strul med sina killar (eller vad de nu var).
Jag fick även höra att jag verkade vara en "cool" kille och såg inte ut att vara en ensam desperat man i baren. Det kändes bra för då kanske jag är mer bekväm i att vara själv än jag själv tror. Missförstå mig rätt. Jag kommer inte bli någon eremit men jag kommer mycket mer fundera på vad jag VILL och vad som är bra för mig. Om det innebär en kväll själv så tar jag det.
Det leder tyvärr till att man behöver göra en del svåra val och jag förstår att det kan vara svårt att förstå mitt agerande och jag är hemskt ledsen om jag sårar någon. Det är inte min mening.
Kram och godnatt.
