benu

Vill bara först tacka för alla varma och fina kommentarer jag får från ni trogna läsare. Inläggen blir mindre frekventa men det ser jag som något positivt. Jag känner mig just nu väldigt nöjd med min situation och trivs som fisken i vattnet med mitt liv och hur det har utvecklats. Kan känna mig starkare och stärkt av hela den här händelsen. Jag har utvecklats enormt på väldigt kort tid.

Jag är just nu i bilbytartagen och letar efter en ny bil. Har provat lite olika men fastnat för något så opraktiskt som en cab eller en tvåsitsig roadster. Jätteopraktiskt men väldigt skoj. Varför vara praktisk när man kan ha roligt? Jag är dock väldigt kräsen och det skall vara den rätta bilen och den rätta affären för att jag skall byta. Jag är väldigt nöjd med bilen jag redan har som är väldigt körglad (en Golf R32:a) och pigg. Den är inte heller gammal så det är inget pressande tvång att byta den nu av den anledningen. Jag kommer prova runt ett tag tills jag hittar den rätta bilen.

På samma sätt ser jag på att hitta en ny kärlek. Jag trivs väldigt bra med livet just nu och på samma sätt som att det skall vara den rätta bilen och den rätta affären så kommer jag "provköra" tills jag hittar den rätta.

Det är värt väntan för jag har det ju bra nu. Visst känner jag ibland sorg och saknad men då tillåter jag mig att känna det för stunden. Sedan tänker jag på något annat. På alla spännande människor jag kommer att träffa. Alla möten.

Alla möjligheter som öppnas.

Redan när jag vaknade i morse så visste jag att det skulle bli en bra dag. Jag kände det på mig. Solen sken och hardstyle i lurarna på vägen till jobbet. Kan det bli en bättre start på dagen?

Det jag verkligen trivs bäst med just nu är alla nya människor jag stöter på. Både små och stora. Till skillnad från mitt förra liv där jag träffade väldigt lite nytt folk och var själv säkert väldigt tillknäppt så träffar jag nya människor varje dag. I love it!

På vägen till körsången ikväll så sprang jag förbi en kvinna som hade fått punktering på sin gamla Volvo. Även fastän jag redan var sen (de släppte biljetterna till konserten i Berwaldhallen så jag behövde egentligen vara där lite tidigare) så erbjöd jag henne min hjälp. Byta däck kan jag tänkte jag och det är alltid lättare när man är två. Om inte annat så kunde jag vara moraliskt stöd. Punktering mitt på St Eriksplan är inte så kul. Tyvärr lyckades jag inte hjälpa henne då den där bilen (som var nyligt inköpt) saknade domkraft. Reservhjul fanns dock men utan domkraft är det svårt. Kunde i alla fall tipsa henne om en bilverkstad runt hörnet. De kanske hade en domkraft tänkte jag. Även fastän jag inte kunde hjälpa henne tror jag hon uppskattade att någon såg henne. Många som bara gick förbi.

Efter körsången så gick jag till Grappa. Var sugen på riktig middag istället för café-middag på Non Solo Bar. Ett glas vin lockade också. Av okänd anledning så var det ganska mycket folk där ikväll, så jag frågade om jag kunde sitta i baren och äta. Det gick naturligtvis bra. Det blev väldigt trevligt. En rolig och trevlig bartender, en trevlig Sara till vänster om mig och en trevlig Anders till höger om mig. Det kändes som vi alla kände varandra och kunde prata väldigt avslappnat om vad som helst.

Nya människor. Nya möten.

Och det är så lätt att leva utan den stora tyngden som jag inte längre behöver bära. Har blivit av med fotbojan och så enkelt det är att gå helt plötsligt.

Tar dagarna som de kommer och på något sätt händer det bra saker hela tiden ändå. Har en hög med projekt jag vill ta tag i hemma men jag verkar aldrig riktigt få tid till. Det gör absolut ingenting. Att ha den här listan med saker jag VILL göra men inte måste är tryggt att ha. En trevlig kväll igår. Nya människor. Nya möten.

Aldrig tidigare har jag haft en så här oviss framtid och det känns inte längre ångestfyllt utan väldigt befriande. Under hela mitt tidigare liv har jag vetat vad nästa steg varit. Ändå från uppväxten tills för några månader sedan.

När jag var liten visste jag att för att få ett bra och välbetalt jobb behöver man ha en högre examen. Det var målet under hela studietiden. Ända från övre delen av grundskolan, gymnasiet och till sist högskoleutbildningen. Jag såg studierna som en investering i mig själv och efter utbildningen skulle jag hitta mig det där "drömjobbet" som skulle ge avkastning på min investering.

Under studietiden så träffade jag min exfru och vi förlovade oss men vi bestämde oss för att inte gifta oss förrän vi båda var klara och fått jobb. Nästa mål blev att hitta det där jobbet. Det gick väldigt smidigt och redan innan jag var klar med utbildningen hade jag fått "drömjobbet" som väntade på mig i Stockholm så snart jag tagit examen.

Då vi nu båda var klara med utbildningen och fått jobb så var nästa mål att gifta oss. Det var det som stod närmast på tur. Sagt och gjort. Samma år som vi flyttade ned så gifte vi oss i närheten av hennes hembygd. Året därefter åkte vi på bröllopsresa till Rom.

Vi båda hade en fantasi om att få äga en sportbil och såg framför oss möjligheten att glida runt tillsammans i en läcker bil. Så snart ekonomin stabiliserats efter bröllopet så bestämde vi oss för att köpa en Nissan 350z. Den bästa bilen jag ägt i mitt liv. Vi bilade genom Sverige en semester och med vinden i håret kände vi oss som det lyckligaste paret på jorden. Jag kände i alla fall så.

Nästa naturliga steg och mål hade varit att skaffa barn (vi hann byta till en mer praktisk bil) men jag tror det var här det började bli problem. Från att tidigare varit helt överens om nästa steg så började vi nog omedvetet att tappa samma målbild. Vi var nog överens om att det var nästa steg men inte helt i synk på när. Vi hade olika tidsplaner. Jag var nog den som gärna sköt upp det beslutet och jag tror det kom till den punkt att hon blev osäker på om jag hade samma mål som henne. Det ironiska i situationen är att målet började närma sig för mig i somras. Det var en väldigt speciell händelse som utlöste det. Ångrar att jag inte berättade tydligare om det. Å andra sidan kanske det redan var för sent då.

Idag vet jag inte alls vad nästa steg är men min tillvaro känns ändå inte utan mening eller mål. Det känns mer som att precis vad som helst kan hända. En ovisshet som tilltalar det spontana jaget.

Kanske väntar den nya kvinnan runt hörnet och jag kommer falla pladask över huvudet förälskad utan att jag hinner säga "nätdejting".

Kanske köper jag en ny sportbil och sätter upp målet att ha bilat runt i Europa innan jag säljer den.

Kanske byter jag jobb och gör något helt annat en tid.

Kanske köper jag en Yamaha DX7 bara för att få återuppleva det soundet och experimentera med att skapa musik.

Kanske gör jag ingenting alls utan bara fortsätter med det jag gör precis just nu.

Det kan bli precis vad som helst och jag behöver inte bestämma mig. Jag behöver inte ha det där nästa målet i sikte som jag haft hela tiden tidigare i mitt liv. Det går att leva ändå. Den här händelsen i mitt liv har verkligen förändrat mig. Från att vara den som hela tiden stakat ut nästa punkt i livet till att vara den som lever i nuet och tar dagen som den kommer. Det är en markant förändring hos mig.

Den sköna känslan är kvar. Det är inte konstant glädje och jag svävar inte på rosa moln. Jag känner mig bara lugn. Känner ro. Borta är rastlösheten och den ständiga flykten. Flykten ifrån.

Livet ser ut så här och det är så det är. Varken ovanligt bra eller hemskt dåligt. Jag väljer att själv forma det hur jag vill. En befriande känslan.

Jag är inte längre bunden av mina sorger och känslor. Är frikopplad från den tunga boja som jag släpat runt. Det är lättare att gå. Det är lättare att fungera.

Behöver inte känna mig awesome för att må bra. Det räcker med att vara som jag är. Det är good enough. Jag har så många fantastiska vänner runt omkring mig. Vad mer behövs? Nä kompis, det går bra nu!

Imorgon ska jag träffa terapeuten igen och hoppas det blir en mer positiv session än sist (även om det säkert var ett behövligt moment).

Det rullar på bra nu och en helt annorlunda känsla infinner sig inombords. Solen skiner. Det känns bra. Det kommer ordna sig. Bra saker händer. Små saker men ändå bra saker. Det finns och jag kan se. Jag kan le.

Körsången idag kändes mycket roligare än tidigare. Jag var inte lika tillknäppt utan kände mig mer social. Pratade spontant med människorna runt omkring mig. Utan någon baktanke. Utan några förväntningar. Utan bara gjorde det för att jag kände för det. Vi avslutade med att sjunga Carolines låt Snälla Snälla men den här gången lyssnade jag på texten med andra öron och jag lät mig inte påverkas av innehållet. Jag fokuserade på att sjunga min stämma.

Jag hade inte hunnit äta så mycket innan körsången så jag bestämde mig för att gå till Grappa och äta en god pizza och ta ett gott glas vin till. Inte för att jag drog mig för att åka hem till lägenheten utan för att jag ville äta och dricka gott. Målet var ändå att åka hem efteråt. Jag hade inte heller några andra förväntningar.

På vägen dit passerade jag mitt favoritfik. En av servitriserna såg mig genom fönstret när jag gick förbi, kände igen mig, log mot mig och vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka och fortsatte vidare. Det är såna små saker som gör en glad.

När jag kände mig mätt och nöjd så blev jag jättesugen på en Whisky sour och jag var osäker på om de kunde blanda en bra sådan på Grappa så jag bestämde mig för att åka till Imperiet. Det blir inte så stor omväg då jag kan åka pendel hem från Södra station tänkte jag. Väl på Imperiet fick jag även lära mig vad äggvitan används till då jag sett olika recept där man ibland har med den och ibland utelämnar den. Tydligen är det av rent dekorativt syfte och tillför ingen direkt smak. Tog min drink och en tidning och satte mig ned för att läsa tidningen och åtnjuta drinken.

Roade mig samtidigt med att studera omgivningen och de andra i baren. Det är alltid lika kul att spekulera om andra människor. Noterade en grupp som snapsade på ett för mig nytt sätt. Någon "ritual" om att hålla handen över snapsglaset och drämma det i bordet. Gick fram och frågade varför de gjorde så. Främst för att jag ville veta. Det var tydligen Tequila och 7-up och genom att göra så där så blev snapsen bubblig och gick rätt ned i magen. Så nu har jag lärt mig något nytt.

Sms:ade en kompis och berättade bara vad jag gjorde och som då spontant bestämde sig för att kika förbi. Vi satt och snackade ett tag så det blev lite senare än vad jag först hade tänkt mig men det blev betydligt mer socialt än vad jag förväntat mig. Det blev en väldigt bra kväll och över mina förväntningar.

När jag nu kom hem och loggade in på dejting-siten så såg jag att jag hade fått mitt första meddelande.

Spännande.

Efter en trevlig fika följt av en promenad i solen med en god vän så känns det mycket bättre nu. Jag har en mycket klok och inspirerande vän. Han pratade om att leva mer i nuet och att inte värdera varje händelse så stort vilket får mig att inse att det faktiskt är ett av mina problembeteenden. Istället för att lägga en värdering i varje händelse, en värdering som kanske är mätt utifrån ett önskat resultat, bara konstatera på ett neutralt sätt. På samma sätt som feedback inte behöver vara värderande utan mer konstaterande och neutral. T.ex istället för att säga enbart:

Så kan man resonera kring själva teckningen utan att lägga en värderande bedömning:

Jag fastnar lätt i att värdera allt som händer och jag värderar det oftast mycket mer negativt än vad det är. När förväntningarna inte stämmer överens med verkligheten så är det svårt att lägga en positiv värdering. Bättre är att inte värdera alls i de fallen. T.ex. så kunde jag hantera det som hände den här helgen annorlunda.

Det blev ingen resa till Göteborg. Det är trist.

Det betyder dock inte att ALLA planer kommer att ändras. Det betyder inte heller att INGA förväntningar kommer att överensstämma med verkligheten. Det betyder att det inte blev en resa till Göteborg utan något annat kommer hända i helgen. Det är det enda det betyder.

Tjejen på krogen dissade dig på ett inte så snyggt sätt. Det är trist.

Det betyder inte att INGEN i hela världen finner mig intressant. Det betyder inte heller att jag är den värdelösaste personen på denna jord. Det betyder bara att HON inte fann mig intressant. En person. Det är allt det betyder.

Det är inte lätt men jag måste börja tänka mer så här. Ta inte allt så seriöst. Leva mer i nuet. Det som händer är det som händer. Verkligheten förändras. Jag förändras. Det är det som är att leva. Enda gången när inget förändras och allt är statiskt är när jag ligger begraven under jord.

Ni kan hjälpa mig genom att ifrågasätta mer det jag skriver. Jag behöver bara läsa senaste inlägget för att själv inse mitt problem. SÅ, sätt hårt mot hårt. Säg till mig när jag värderar en händelse alldeles för stort. Ni behöver inte säga att jag skall se det från den ljusa sidan osv utan bara ställ mig frågan:

Jag har skrivit lite löst om det tidigare att jag tycker det vore roligt om vi bloggare i samma situation (men även läsare) kunde träffas i något sammanhang. Till stor del för att jag är nyfiken på er som skriver så mycket kloka saker och om vi samtidigt är ett gäng som träffas så behöver det inte kännas som en dejt.

Maila mig om ni är intresserade så kan jag samordna något.

Hur många kommer inte ihåg Brian Flanagan och hans jakt efter lycka i filmen Cocktail? Det är den mentala bilden som uppenbarar sig när jag börjar fundera på vad jag skall fylla min semester med i sommar. En sak har jag kommit fram till och det är att jag behöver komma på en mening eller mål med semestern och utifrån det utforma innehållet. Några mer eller mindre drastiska alternativ har uppenbarat sig.

Att utveckla min DJ-karriär och dra runt på klubbar i söderhavet och självförsörja mig med det i några veckor. Det är precis det som Brian gör och där han även träffar sin Jordan. Det är bilden som uppenbarar sig när jag tänker på det alternativet.

Några veckor på Ibiza och festa dagarna i ända. En trettioåring bland alla tjugoåriga tjejer. Leva ut något jag inte fått chansen till tidigare. Kombinera detta med att inspireras och lyssna på duktiga DJ:s. Jag har fått för mig att det är på Ibiza man skall vara då.

En bilresa genom sydeuropa och stanna en dag på varje ställe för att prova den lokala maten och drycken. Under färden blogga om resan och de nya upplevelserna. Att ha minst pratat med en ny människa varje dag och lärt sig ett nytt ord på det lokala språket.

Fixa med lägenheten. Göra klart sovrummet och den belysning som saknas i vardagsrummet. Kortare resor inom Sverige för att hälsa på kompisar som jag inte träffat på länge.

Ha ambitionen att åka och hälsa på alla bloggläsare som vill få besök. Beroende på intresset och var alla är lokaliserade kan det nog ta en hel semester.

Lägg er röst i kommentarsfältet.

Det var ett tag sedan jag skrev något här nu. Anledningen till det är att jag inte haft tid och inte känt behovet heller. Har lyckats hålla mig rätt så sysselsatt och även fast det har funnits dalar så har de varit mycket kortare än vanligt. Förut kunde nedstämdheten hålla i sig flera dagar. Vet inte om det är mitt ökade medvetande om mitt beteende som gör skillnaden eller om andra omständigheter gör det lättare just nu.

Jag börjar kunna vända mindre negativa tankar till att bli lite mer positiva och det är faktiskt med lite spänning som jag börjar kunna blicka framåt. Det jag uppskattar mest just nu är alla nya människor jag får möjligheten att komma i kontakt med och alla nya situationer jag hamnar i.

Ikväll har jag inget planerat utan tänker för en gång skull äta middag hemma och ta en välbehövligt lång dusch. Fixa lite med mig själv helt enkelt. Lite DJ:ande har jag också planerat. Detta betyder inte att jag är främmande för spontana upptåg och vill någon komma förbi på en fika eller drink är denna person hemskt välkommen.

Nästa lördag (den 27:e mars) tänkte jag ha fest igen och precis som till förra festen bjuder jag även in Er. Hör av er till mig på adressen till höger om intresset finns.

Igår kväll var en helt galen kväll och jag gjorde en hel del galna saker. På ett sätt när man är i det tillstånd jag är i just nu så känner jag att inte har något att förlora och bra dagar vågar man mer. Förvånade mig själv verkligen. Igår var en bra dag med färre slag. Vad livet är mycket enklare då.

För några veckor sedan besökte jag en restaurang på Södermalm i Stockholm tillsammans med en kompis. Vi blev serverade av en söt och i mitt tycke sexig servitris. Jag småflörtade med henne under middagen och vi småpratade lite. Dagen efter hade jag bestämt mig för att helt enkelt gå dit igen och fråga henne om hon ville ta en drink eller en fika med mig.

Sagt och gjort. Jag tog till mig mod och gick dit men tyvärr jobbade inte hon just den kvällen så det blev ett halvt pinsamt möte med hennes kollega. Hon tyckte nog jag var rätt så knäpp och jag var övertygad om att jag skulle bli ett intressant samtalsämne. Då hon nu inte var där så släppte jag den här tråden och tänkte inte så mycket mer på denna händelse. Som mina senaste inlägg vittnat om har jag haft annat att jobba med.

Igår kväll hade jag planerat att träffa några vänner på Imperiet för att ta några drinkar. Hade tänkt äta hemma först men istället åkte jag själv till den här restaurangen. Vet inte varför jag kom att tänka på henne och det var en ren impulsiv handling. Äta behövde jag och det var praktiskt att göra det på Söder.

När jag åkte dit så satt jag och funderade på vad jag ville ha ut av det och bestämde mig för att jag skulle fråga henne om hon ville komma förbi Imperiet när hon slutat jobba. Det kändes ganska "oskyldigt" men samtidigt visste jag inte om hon ens skulle komma ihåg mig. Det gjorde det hela lite mer spännande.

När jag kom dit så var det hon som tog emot mig och jag kunde se ett visst igenkännande i hennes ansiktsuttryck, men det var väldigt subtilt och jag tror hon inte var riktigt säker själv. En spänning fanns hela tiden mellan oss nu när hon frågade om jag ville äta och hur stort bord jag ville ha. Berättade att jag var själv.

Beställde in ett gott glas vin och när hon kom förbi för att ta beställningen sade jag (låt oss kalla henne Karolina):

Varpå hon log och rodnade lite, och jag blev ganska säker på att hon kom ihåg mig och nu visste hon ju med säkerhet att jag kom ihåg henne. När hon gick tillbaka till köket noterade jag hur hon och den andra servitrisen (som jag tror var kollegan jag träffat tidigare) utbytte några ord. När hon sedan kom ut ur köket så kom kocken ut lite senare och vad jag tror låtsades prata om något jobbrelaterat men jag såg ganska tydligt hur han väldigt nyfiket kollade in vem jag var. Var tvungen att vända bort blicken och jag småskrattade för mig själv. Det kändes faktiskt inte konstigt eller pinsamt utan bara väldigt komiskt.

Då jag hade ätit klart och hon kom för att ta undan tallriken så sade jag helt enkelt:

Hon skrattade och log och sade att hon jättegärna hade velat det men hon ikväll skulle på en inflyttningsfest hos en kompis men gärna en annan gång.

Det spelade inte så stor roll vad hon svarade. Jag var bara så glad över att jag uppnådde mitt mål för kvällen och för en stund fick jag känna mig Awesome. När jag sedan betalade lämnade jag en liten hälsning på kvittot och mitt telefonnummer. Nu tror jag inte hon kommer att höra av sig men jag har gett henne något att berätta om för sina kompisar, och jag tror att jag fick henne att må bra.

Vad lite som ändå behövs. Idag mår jag bättre.

Jag har nämnt det tidigare men jag måste nämna det igen. Jag har hittat ett perfekt fik för såna som mig och de har stans godaste bryggkaffe. Fiket heter Non Solo Bar och ligger på Rörstrandsgatan 4 (men finns även på Odengatan). Kaffet är importerat från El Salvador enligt en av servitriserna idag och om man läser på lite så handrostas kaffet lokalt.

Som namnet antyder så är det ett ställe där jag känner mig mindre ensam på. Där finns fler som går dit med en bok eller tidning som enda sällskap. Det får mig att känna mig mindre ensam till skillnad från att umgås med alla nya par som bara ständigt påminner mig om allt jag inte längre har. Någon gång kanske jag tar mig för att prata med någon. Idag var jag rätt så nöjd med det goda kaffet och en bra bok. Promenaden i det vackra vädret var också väldigt energiberikande.

Dit kommer jag att gå fler gånger och ser ni en ensam kostymklädd kille i 30-års åldern där så kanske det är jag. Våga säga hej. Det skulle jag uppskatta!

Istället för att använda ordet ensam så har jag börjat använda ordet själv. Ensam är ett så laddat ord och att vara ensam vill jag ska kunna vara förknippat till ett oberoende. Min enkla definition:

Ensam - när man är själv och beroende av att inte vara själv.

Själv - när man är ensam men inte beroende av att inte vara ensam.

Verkar det klurigt? Ja, det är väl inte en helt formell definition men jag tror ni förstår vad jag menar.

Till exempel, av olika anledningar blev det ikväll en hemmakväll med mig själv istället. Tänkte ändå lyxa till det med en helstekt fläskfilé och ett gott vin. Det skulle jag kunna beskriva på två sätt: lyxmiddag ensam eller lyxmiddag själv. Vilket tycker ni låter mest positivt?

Verkligheten är att jag är själv.

Då pratar jag inte om något drogrelaterat beroende utan beroendet av andra människor. Jag måste och vill bli av med känslomässiga beroendet till andra människor för verkligheten förändras hela tiden och plötsligt så försvinner personen ur ens liv på ett eller annat sätt. Jag vet att det är underbart att vara känslomässigt beroende av någon. Jag har fått uppleva det och jag har fått känna smärtan av att förlora det.

Det är inte värt det.

Verkligheten är föränderlig så det är lika bra att anpassa sig till det. En person som är en del av ditt liv just nu kan nästa dag försvinna ur ditt liv. Det är så det är. Personer går in och ur ens liv hela tiden. Lika bra att inte fästa sig för mycket med någon. Investera tid och energin på en själv istället. Det är ändå det enda som man garanterat har kvar.

Så länge jag känner beroendet och inte är helt oberoende så kommer jag känna mig ensam. Kan jag bli av med beroendet så är jag inte längre Ensam utan bara Själv.

Ensam är inte stark men Själv är stark.

Det är det jag VILL vara.

Idag är det min födelsedag. Den första födelsedagen på det nya livet. Är det nu fågeln skall resa sig ur sin aska?

Faktiskt. Den känslan jag har nu är att det kanske inte blir så dumt ändå. Idag känner jag mig stark. Jag känner mig rik. Rik på vänner. Rik på det jag har under de nya förutsättningarna. Livet ser annorlunda ut men jag kan egentligen inte klaga. Jag har det ändå rätt så bra.

Ikväll har jag bjudit in till inflyttningsfest, fick ett positivt gensvar och jag fick visa leg på systemet. Kan det bli bättre?

Nu är det dags att ta tag i sitt liv och själv bestämma över sin tid. Både i jobb och fritid. Visst är det snyggt med matchande penna och allt?