benu

Det var väl egentligen bara en tidsfråga när det skulle ske. Idag, nästan precis ett halvår sedan Han flyttade in hos min exfru, så stötte jag på Honom. Det var i kön på Systembolaget. Våra blickar möttes hastigast men vi båda vek undan blicken på en gång. Hann se han hade köpt fint vin. Antagligen till en mysig middag på två ikväll. Kanske firar de att de bott ihop i ett halvår. Kanske har de en valborgsaftonsmiddag med nära och kära.

Jag har tidigare funderat på den här dagen och hur jag skulle reagera. Det var jobbigt. Allt sköljdes över en igen och jag fick verkligen anstränga mig för att inte börja gråta. En påminnelse om den tråkiga förändringen. En vän jag förlorat. Ett hjärta förlorat. Det är verkligen trist.

MEN jag tänker inte låta Honom få ytterligare förstöra mitt liv. Han ska inte få förstöra min dag eller den känslan jag har idag.

Det räcker. Du kan ta den jag älskat men inte min livsglädje.

Jag hann inte äta middag innan körsången så min plan var att äta på mitt favoritfik i närheten. Kanske jobbar den där söta och glada servitrisen. Kanske känner jag för att fråga ut henne på en dejt. Oavsett så behöver jag äta något tänkte jag. Det var alltså målet.

Det var ganska lugnt och inte så många gäster. Satte mig ned vid "baren" och beställde en lasagne. Det visade sig att hon jobbade ikväll. Det gjorde mig glad. Jag vet inte om jag berättat det tidigare men det är nog på plats med en liten bakgrund. Vem är den här servitrisen som jag nämnt några gånger nu? Historien från början.

Det var ett tag sedan nu men jag satt själv på fiket och läste en bok. Till höger om mig satt en tjej och hennes mamma. De båda hade en utpräglad Göteborgsdialekt så det var uppenbart att de inte var från Stockholm. De satt med en karta och diskuterade hur de skulle ta sig från fiket till lite olika platser. De skulle besöka en del affärer. Jag kunde inte hålla mig från att lägga mig i och erbjöd mig att hjälpa dem hitta den optimala vägen. För en som inte bor i Stockholm glömmer man lätt bort bussalternativet så jag kände mig som en som kunde hjälpa dem. Gav lite förslag på hur de kunde åka buss istället osv. De tog vänligt emot mina råd men så till slut säger tjejen att hon jobbar på cafét vi satt på och att hon kände igen mig som en av deras stamkunder. Bor i Stockholm gjorde hon också så hon var inte helt grön. Det blev lite pinsamt men mest en komisk situation. När hon säger det så känner jag ju faktiskt igen henne. Jag har ju sett henne förut.

I alla fall, nästa gång jag fikade så var jag tvungen att be om ursäkt för att jag inte kände igen henne och för den smått pinsamma situationen som uppstod. Det gjorde inget utan var bara roligt tyckte hon. En väldigt glad tjej och efter den här händelsen har hon alltid gett mig ett glatt leende.

De höll på att städa undan då det inte var så långt till stängningsdags när jag kom dit ikväll så vi kallpratade lite grann bara i mån av tid. Förstår ju att hon behöver göra sitt jobb.

Hon intresserar mig och är en sån där tjej som bara sprider glädje. Skulle vara kul att lära känna henne bättre. Någon gång ska jag fråga om hon vill ta en fika eller träffas över en drink, men inte ikväll kände jag. Jag behöver inte ha bråttom och suger gärna på karamellen ett tag till. Det kändes väldigt skönt och inte alls som att jag inte vågade. Jag valde att inte fråga ikväll helt enkelt. Målet var ju ändå att bli mätt och det blev jag ju. Under trevliga omständigheter dessutom.

Det sägs att storleken på den inte har någon betydelse. Eller, betydelse har det men inte att det är störst som är bäst. Men hur är det med en mans längd? Jag har fått intrycket av att en kvinna vill att mannen skall vara längre. Det kommer ofta upp som ett ideal när den perfekta mannen beskrivs. Nu drar jag inte slutsatsen att alla tycker det bara för att jag har hört några säga det men det vore intressant att höra vad ni läsare tycker.

Ni har säkert räknat ut att jag inte är den längsta mannen på jorden men det är inget som bekymrar mig. Jag är mest lite nyfiken kring detta ideal. Det skall också sägas att jag självklart är likadan själv. Även om det inte är längden jag tänker på så finns det säkert andra saker som särskiljer den ena från den andra. Det som avgör vem jag försöker få ögonkontakt med, vem jag går fram till eller vem som får ett mail. Jag kan inte peka på vad men visst finns det något. Kanske att hon är smal men med lite former. Kanske storleken på hennes bröst.

Jag har inte hittat något mönster än.

Oavsett så är min starka övertygelse att Hon finns därute någonstans och när det är rätt så kommer det vara lätt. När det är rätt är hon perfekt för mig och jag är perfekt för henne. Enkelt. Okomplicerat. Jag kommer att känna det. Jag kommer att veta det.

Den här vetskapen ger mig trygghet. Jag behöver inte stressa. Jag behöver inte skynda på. Jag kan njuta på vägen dit istället. Jag ser det som en resa där du inte riktigt vet vad slutdestinationen är och när du kommer att nå den. Då har man inte så mycket val än att bara njuta av platsen man befinner sig på just nu. Det är en fantastisk resa helt enkelt.

Jakten på den nya kärleken har börjat. Jag börjar kunna se tillbaka på den fantastiska tid vi hade tillsammans och fastän jag hade önskat att den kunde varit längre så ångrar jag ingenting. Verkligen ingenting. Jag är en annan person nu. En starkare person och har personligen utvecklats enormt. När jag och min exfru träffades så var det på en blind-date som det bara sade klick på. Jag kommer ihåg känslan och jag skulle känna igen den om jag kände den igen. Jag har tidigare sagt att jag inte kommer nöja mig för något annat än perfekt och det vidhåller jag fortfarande. Det går inte beskriva vad som ligger i ordet perfekt för det vet jag inte men det jag vet är att jag kommer inte välja någon som jag inte har känt den där speciella känslan för. Den kvinna som kan ta fram den känslan är den perfekta kvinnan för mig. Jag kommer inte nöja mig med något annat.

Det behöver jag ju inte. Har redan fått uppleva hur det är att bli omfamnad i en ny familj. Svärmödrar. Julfirande tillsammans. Årsdagar och så vidare. Bröllop. Allt detta har jag redan fått uppleva och på ett väldigt bra sätt. Jag känner inget behov av att bara för sakens skull uppleva det igen. Känner inget behov av att behöva kompromissa, ändra på mina vanor, flytta ihop och "ge upp" min lägenhet som jag är grymt nöjd med. Om jag skulle göra det så skall det verkligen vara värt det.

Idag har jag varit på min första dejt. Gav upp Spraydate och signade upp på happypancake.com istället. Där fick jag ganska snabbt kontakt med en intressant kvinna som jag träffade idag. Hon var söt och trevlig och det var en trevlig fikadejt följt av en promenad i solen. Den där känslan infann sig dock inte så det var nog inte hon med stort H. Kan tänka mig ge det en chans till om hon tar initiativet och jag inte har något annat för mig. Känns det fortfarande inte rätt kommer jag ganska tidigt säga det, men en chans till kan jag ge det om jag inte behöver anstränga mig.

Var ute med en kompis ikväll och inte helt oväntat hamnade vi på Imperiet. När han drog hem så stannade jag kvar och pratade med några tjejer som satt vid vårt bord. Två väldigt trevliga tjejer och en av dem hade jag småflörtat med när vi satt där i närheten. Vi pratade en del och hon verkade intresserad. Sedan anslöt även hennes kompis till konversationen. Men, även här kände jag inget speciellt. Visst hade jag kunnat tänka mig gå hem med någon av dem för natten men inte så mycket mer. Hängde med dem en stund men när intresset verkade avta från deras sida (jag var väl inte längre lika spännande) så gav jag upp och tackade för ölen de bjöd på och drog hem. Hade jag varit lite mer ihärdig så kanske jag hade fått åka hem med någon men det kändes inte värt det just då. Vem vet. Kanske - kanske inte.

När jag satt på nattbussen hem kunde jag ändå känna mig rätt nöjd med dagen och kvällen. Fick träffa nya människor, fikat med en tjej som i alla fall fann mig så intressant att hon ville träffa mig, tjejer på krogen som till en början tyckte jag var spännande att prata med samt umgänget med bra kompisar. Inte utan att jag satt med ett leende på läppen fastän jag åkte hem själv. Idag var det inte dagen jag skulle träffa på henne med stort H helt enkelt.

Imorgon skall jag pyssla om och tvätta bilen och göra den sommarfin.

Kanske tar jag den nytvättade bilen och glider ned på stan och tar en kaffe på mitt favoritfik.

Kanske jobbar hon den söta servitrisen.

Kanske pratar jag med henne.

Kanske vågar jag bjuda ut henne på en dejt om jag känner att jag vill det.

Kanske händer något helt annat som jag inte alls hade förutsett.

Kanske får jag svar på något av mailen jag skickat ikväll.

Dessa tankar fick mig att sitta med ett leende på läpparna på nattbussen på vägen hem.

Och det är så lätt att leva utan den stora tyngden som jag inte längre behöver bära. Har blivit av med fotbojan och så enkelt det är att gå helt plötsligt.

Tar dagarna som de kommer och på något sätt händer det bra saker hela tiden ändå. Har en hög med projekt jag vill ta tag i hemma men jag verkar aldrig riktigt få tid till. Det gör absolut ingenting. Att ha den här listan med saker jag VILL göra men inte måste är tryggt att ha. En trevlig kväll igår. Nya människor. Nya möten.

Aldrig tidigare har jag haft en så här oviss framtid och det känns inte längre ångestfyllt utan väldigt befriande. Under hela mitt tidigare liv har jag vetat vad nästa steg varit. Ändå från uppväxten tills för några månader sedan.

När jag var liten visste jag att för att få ett bra och välbetalt jobb behöver man ha en högre examen. Det var målet under hela studietiden. Ända från övre delen av grundskolan, gymnasiet och till sist högskoleutbildningen. Jag såg studierna som en investering i mig själv och efter utbildningen skulle jag hitta mig det där "drömjobbet" som skulle ge avkastning på min investering.

Under studietiden så träffade jag min exfru och vi förlovade oss men vi bestämde oss för att inte gifta oss förrän vi båda var klara och fått jobb. Nästa mål blev att hitta det där jobbet. Det gick väldigt smidigt och redan innan jag var klar med utbildningen hade jag fått "drömjobbet" som väntade på mig i Stockholm så snart jag tagit examen.

Då vi nu båda var klara med utbildningen och fått jobb så var nästa mål att gifta oss. Det var det som stod närmast på tur. Sagt och gjort. Samma år som vi flyttade ned så gifte vi oss i närheten av hennes hembygd. Året därefter åkte vi på bröllopsresa till Rom.

Vi båda hade en fantasi om att få äga en sportbil och såg framför oss möjligheten att glida runt tillsammans i en läcker bil. Så snart ekonomin stabiliserats efter bröllopet så bestämde vi oss för att köpa en Nissan 350z. Den bästa bilen jag ägt i mitt liv. Vi bilade genom Sverige en semester och med vinden i håret kände vi oss som det lyckligaste paret på jorden. Jag kände i alla fall så.

Nästa naturliga steg och mål hade varit att skaffa barn (vi hann byta till en mer praktisk bil) men jag tror det var här det började bli problem. Från att tidigare varit helt överens om nästa steg så började vi nog omedvetet att tappa samma målbild. Vi var nog överens om att det var nästa steg men inte helt i synk på när. Vi hade olika tidsplaner. Jag var nog den som gärna sköt upp det beslutet och jag tror det kom till den punkt att hon blev osäker på om jag hade samma mål som henne. Det ironiska i situationen är att målet började närma sig för mig i somras. Det var en väldigt speciell händelse som utlöste det. Ångrar att jag inte berättade tydligare om det. Å andra sidan kanske det redan var för sent då.

Idag vet jag inte alls vad nästa steg är men min tillvaro känns ändå inte utan mening eller mål. Det känns mer som att precis vad som helst kan hända. En ovisshet som tilltalar det spontana jaget.

Kanske väntar den nya kvinnan runt hörnet och jag kommer falla pladask över huvudet förälskad utan att jag hinner säga "nätdejting".

Kanske köper jag en ny sportbil och sätter upp målet att ha bilat runt i Europa innan jag säljer den.

Kanske byter jag jobb och gör något helt annat en tid.

Kanske köper jag en Yamaha DX7 bara för att få återuppleva det soundet och experimentera med att skapa musik.

Kanske gör jag ingenting alls utan bara fortsätter med det jag gör precis just nu.

Det kan bli precis vad som helst och jag behöver inte bestämma mig. Jag behöver inte ha det där nästa målet i sikte som jag haft hela tiden tidigare i mitt liv. Det går att leva ändå. Den här händelsen i mitt liv har verkligen förändrat mig. Från att vara den som hela tiden stakat ut nästa punkt i livet till att vara den som lever i nuet och tar dagen som den kommer. Det är en markant förändring hos mig.

Den här helgen har nog varit för många en helg i besvikelsens tecken. Många planer som gått i kras. Förväntningar som inte infriats. Jag talar naturligtvis om det här vulkanutbrottet på Island som i praktiken fört Sverige och norra Europa till tiden före flyget kom. I en värld så globaliserad som den är idag påverkar det inte bara boende på Island (även om de drabbas värst direkt) men hela världen. Den globala ekonomin kommer få sig en törn. Inte bara flygbolagen som kommer att få hantera den ökade kostnaden. Utan alla företag som på ett eller annat sätt rör sig på en global marknad och är beroende av flyget.

Min bloggvän som inte kom iväg till sin planerade Paris-resa. Förstår att det måste kännas enormt bittert.

Min syster som skulle idag åkt till Kina på en tre veckor lång bröllopsresa. Det ser tufft ut och om de har tur kanske de kommer iväg på torsdag eller fredag. Blir det senare så tappar de för många dar så då kommer de avboka resan. Jag tycker verkligen synd om henne. De har sparat länge till resan, fixat barnvakt för tre veckor och lyckats få ledigt samtidigt.

Mina kollegor som är fast i USA efter en affärsresa. En av kollegornas flickvän fyller år imorgon och de hade planer för kvällen inplanerat. Han är fortfarande fast där så det ser ut som att de planerna inte heller kommer infrias.

Några andra kollegor, boendes i andra delar av Europa, som skulle åka tillbaka i fredags tar sig iväg tidigast imorgon. Det är ju ändå inget de vet med säkerhet då det inte finns någon som vet hur länge detta skall hålla i sig.

Jag lider med er och alla andra som sitter fast någonstans i världen.

Hur har då min helg varit? Förutom en envis förkylning så har den varit ok. Den började med en trevlig spontan fest hos mig som slutade med många oväntade människor. För det får jag lov att tacka Island - även om det för de inblandade var nog en klen tröst. Jag hade i alla fall väldigt roligt.

Jag har också lärt mig en sak om mig själv i helgen och faktiskt känt efter ordentligt. Reflekterar mer över vad och varför jag gör vissa saker. Vad jag får tillbaka av det. Det handlar inte om att välja bort utan att välja till. När man behöver prioritera är det viktigt att jag funderar på vad som är viktigt. Vad som är viktigt för mig.

Idag har jag känt en saknad av att inte ha någon att älska. Att ha någon som man bara vill krama om och älska passionerat med. Ni vet när man känner i hela kroppen hur mycket man tycker om någon. Kunde dock kontrollera känslan och den tog inte över totalt så jag föll ned i det svarta hålet igen. Det är nog ändå nyttigt att kunna känna så länge jag kan förstå att det är en känsla - inte en sanning. Vad betyder känslan? Det kanske betyder att jag börjar komma över känslorna för Henne.

Den sköna känslan är kvar. Det är inte konstant glädje och jag svävar inte på rosa moln. Jag känner mig bara lugn. Känner ro. Borta är rastlösheten och den ständiga flykten. Flykten ifrån.

Livet ser ut så här och det är så det är. Varken ovanligt bra eller hemskt dåligt. Jag väljer att själv forma det hur jag vill. En befriande känslan.

Jag är inte längre bunden av mina sorger och känslor. Är frikopplad från den tunga boja som jag släpat runt. Det är lättare att gå. Det är lättare att fungera.

Behöver inte känna mig awesome för att må bra. Det räcker med att vara som jag är. Det är good enough. Jag har så många fantastiska vänner runt omkring mig. Vad mer behövs? Nä kompis, det går bra nu!

Imorgon ska jag träffa terapeuten igen och hoppas det blir en mer positiv session än sist (även om det säkert var ett behövligt moment).

Det rullar på bra nu och en helt annorlunda känsla infinner sig inombords. Solen skiner. Det känns bra. Det kommer ordna sig. Bra saker händer. Små saker men ändå bra saker. Det finns och jag kan se. Jag kan le.

Körsången idag kändes mycket roligare än tidigare. Jag var inte lika tillknäppt utan kände mig mer social. Pratade spontant med människorna runt omkring mig. Utan någon baktanke. Utan några förväntningar. Utan bara gjorde det för att jag kände för det. Vi avslutade med att sjunga Carolines låt Snälla Snälla men den här gången lyssnade jag på texten med andra öron och jag lät mig inte påverkas av innehållet. Jag fokuserade på att sjunga min stämma.

Jag hade inte hunnit äta så mycket innan körsången så jag bestämde mig för att gå till Grappa och äta en god pizza och ta ett gott glas vin till. Inte för att jag drog mig för att åka hem till lägenheten utan för att jag ville äta och dricka gott. Målet var ändå att åka hem efteråt. Jag hade inte heller några andra förväntningar.

På vägen dit passerade jag mitt favoritfik. En av servitriserna såg mig genom fönstret när jag gick förbi, kände igen mig, log mot mig och vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka och fortsatte vidare. Det är såna små saker som gör en glad.

När jag kände mig mätt och nöjd så blev jag jättesugen på en Whisky sour och jag var osäker på om de kunde blanda en bra sådan på Grappa så jag bestämde mig för att åka till Imperiet. Det blir inte så stor omväg då jag kan åka pendel hem från Södra station tänkte jag. Väl på Imperiet fick jag även lära mig vad äggvitan används till då jag sett olika recept där man ibland har med den och ibland utelämnar den. Tydligen är det av rent dekorativt syfte och tillför ingen direkt smak. Tog min drink och en tidning och satte mig ned för att läsa tidningen och åtnjuta drinken.

Roade mig samtidigt med att studera omgivningen och de andra i baren. Det är alltid lika kul att spekulera om andra människor. Noterade en grupp som snapsade på ett för mig nytt sätt. Någon "ritual" om att hålla handen över snapsglaset och drämma det i bordet. Gick fram och frågade varför de gjorde så. Främst för att jag ville veta. Det var tydligen Tequila och 7-up och genom att göra så där så blev snapsen bubblig och gick rätt ned i magen. Så nu har jag lärt mig något nytt.

Sms:ade en kompis och berättade bara vad jag gjorde och som då spontant bestämde sig för att kika förbi. Vi satt och snackade ett tag så det blev lite senare än vad jag först hade tänkt mig men det blev betydligt mer socialt än vad jag förväntat mig. Det blev en väldigt bra kväll och över mina förväntningar.

När jag nu kom hem och loggade in på dejting-siten så såg jag att jag hade fått mitt första meddelande.

Spännande.

Efter en trevlig fika följt av en promenad i solen med en god vän så känns det mycket bättre nu. Jag har en mycket klok och inspirerande vän. Han pratade om att leva mer i nuet och att inte värdera varje händelse så stort vilket får mig att inse att det faktiskt är ett av mina problembeteenden. Istället för att lägga en värdering i varje händelse, en värdering som kanske är mätt utifrån ett önskat resultat, bara konstatera på ett neutralt sätt. På samma sätt som feedback inte behöver vara värderande utan mer konstaterande och neutral. T.ex istället för att säga enbart:

Så kan man resonera kring själva teckningen utan att lägga en värderande bedömning:

Jag fastnar lätt i att värdera allt som händer och jag värderar det oftast mycket mer negativt än vad det är. När förväntningarna inte stämmer överens med verkligheten så är det svårt att lägga en positiv värdering. Bättre är att inte värdera alls i de fallen. T.ex. så kunde jag hantera det som hände den här helgen annorlunda.

Det blev ingen resa till Göteborg. Det är trist.

Det betyder dock inte att ALLA planer kommer att ändras. Det betyder inte heller att INGA förväntningar kommer att överensstämma med verkligheten. Det betyder att det inte blev en resa till Göteborg utan något annat kommer hända i helgen. Det är det enda det betyder.

Tjejen på krogen dissade dig på ett inte så snyggt sätt. Det är trist.

Det betyder inte att INGEN i hela världen finner mig intressant. Det betyder inte heller att jag är den värdelösaste personen på denna jord. Det betyder bara att HON inte fann mig intressant. En person. Det är allt det betyder.

Det är inte lätt men jag måste börja tänka mer så här. Ta inte allt så seriöst. Leva mer i nuet. Det som händer är det som händer. Verkligheten förändras. Jag förändras. Det är det som är att leva. Enda gången när inget förändras och allt är statiskt är när jag ligger begraven under jord.

Ni kan hjälpa mig genom att ifrågasätta mer det jag skriver. Jag behöver bara läsa senaste inlägget för att själv inse mitt problem. SÅ, sätt hårt mot hårt. Säg till mig när jag värderar en händelse alldeles för stort. Ni behöver inte säga att jag skall se det från den ljusa sidan osv utan bara ställ mig frågan:

Jag undrar egentligen hur jag orkar med alla utekvällar. Jag känner mig inte trött utan mer i ett drömtillstånd mellan sovande och vaket tillstånd. Efter att ha gått på improvisationsteater med en vän (något jag starkt kan rekommendera) så hörde sig en polare av sig och undrade om jag ville hänga med han och några till ut. De skulle till Södra Teatern (Mosebacke) och Stockholms enda burleskklubb. Jag var lite skeptisk men man måste ju prova tänkte jag. Jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig. Burleskklubben heter Hootchy Kootchy Club och idag var temat Russian Passion. Intressant klädsel och ännu en ny subkultur att ha fått bekanta sig med.

Efter showen så dansade vi ett tag och jag hade bestämt mig för att ikväll i alla fall prova och åtminstone ta kontakten med en tjej. Spanade ett tag runt dansgolvet och tog mig sedan mod och gick/dansade mig fram till en söt tjej. Vi lämnade dansgolvet och pratade ett tag. Det kändes faktiskt helt ok även om jag inte kände någon spänning mellan oss direkt. Det blev också ganska uppenbart när hon sedan föreslog att vi skulle gå tillbaka till dansgolvet. När jag går till dansgolvet och vänder mig om så är hon helt försvunnen. Letade runt ett litet tag men förstod att det var ett smidigt sätt av henne att dissa mig. Den var ny. När jag gick för att hämta ut jackan så såg jag henne stå och prata med en annan kille så hon var bestämt kvar.

Så dum jag kände mig. Det var alltså "belöningen" för att jag ändå vågade. Inte konstigt att man inte vågar även om man vill. Vet inte vad man skall vara gjord av för att orka med detta.

Inser att allt jag håller på med är en del av ett självdestruktivt beteende. Jag har slutat att träna, börjat röka lite smått, slarvar med maten och sover nästan ingenting. Det är som med en bil som är för sliten, rostig, smutsig och nedgången. Den orkar man inte vårda och tvätta för den kommer ändå snart att ge upp och det är ändå ingen som vill ha den.

Så känner jag mig just nu.

Inte konstigt att man lätt blir bitter när verkligheten är så bitter. Att må bra är numera en lyx och inte en rättighet och snälla kom inte och säg att det bara är att tänka positivt. Att fokusera på det lilla goda som händer. Det är grått ute nu. Det är svart inne.

Jag orkar inte bry mig längre. Om något.

Det är så här det är. Det blir inte bättre.

Reflekterade precis över att jag har ganska konstant antal läsare på bloggen men antalet som kommenterar har gått ned. Det är å andra sidan inte så konstigt. Jag skriver ju ändå inte något som är intressant och berör...

Snygg, sexig och singel. Det är jag. Allt utom de första två punkterna.

Ett rätt av tre är väl ändå bra, eller? En annan liten reflektion utifrån en mans perspektiv (medveten om att det kan vara en grov generalisering).

Både på krogen och i dejtingcirkusen så är det ni tjejer och kvinnor som har makten. Det är verkligen ni som bestämmer huruvida personen som kommer fram är intressant för er. Mannen som kommer fram är ju redan intresserad. Ni kan stå där passiva och välja bland uppslagen. Sen kanske uppslagen är av dålig kvalitet och ni väntar på att nästa kanske är bättre så att i slutändan så blir det inget den kvällen.

Valet ligger ändå hos er.

Samma balans gäller i internetdejtingvärlden. Ni väljer vilka brev ni skall svara på av alla ni får. Mannen måste även här vara den aktiva och hela tiden ligga på. Skicka mail. Skriva i gästböcker. Ha en intressant profil som fångar Er uppmärksamhet. Sen kanske det även här inte är den rätta som råkar mejla så det blir ingen träff.

Valet ligger hos er.

Självförtroendekapitalet hos en man för att överleva måste vara enormt rikt för varje gång man inte får något svar, blir dissad på krogen eller inte överhuvudtaget lyckas fånga ert intresse så tas det från självförtroendekapitalet. När insättningarna är få och kapitalet slut då är det inte så lätt för det du måste göra som Man är att vara aktiv och ta från detta kapital. Gör du inte det får du inga insättningar heller.

Planen var att jag skulle åka bort i helgen. Har tagit fredagen ledigt och tackat nej till andra inbjudningar. På grund av omständigheter (tråkiga) som ingen kan rå över så blir inte resan av. Har under flera veckor sett framemot detta för det skulle vara ett behövligt miljöombyte i den numera gråa vardagen. Trodde inte att den här besvikelsen skulle göra så ont. Jag är inte besviken på någon särskild person för det är omständigheter ingen kan bestämma över så det vill jag ha tydliggjort. Det är tråkigt för alla inblandade.

När ens förväntningar, små och stora, inte möts så gör det ont och jag hanterar det ganska dåligt. Ikväll köpte jag mitt första paket cigaretter (har tidigare bara feströkt) och drog ut på krogen. Inser att det inte finns något annat än destruktivt med det beteendet men jag behövde göra nånting. Det kändes som jag skulle explodera. När en sån här sak gör så ont hur ska jag då överhuvudtaget kunna hantera motgångar och förväntningar som inte nås?

Nä du Benu, planera inget längre fram. Ta varje dag som den kommer och ha inga förhoppningar på att det blir en bra dag. Hys inga förväntningar på morgondagen. För du förstår, drömmar och hopp är inte längre till för dig. Du har haft ditt redan. Du har fått leva i den naiva tron att drömmer uppfylls bara man vill tillräckligt mycket. Men det är inte så det fungerar.

Ha inga förväntningar. Sätt inga mål. Tänk inget långsiktigt. Gör inga planer.

Då slipper du bli besviken.

Det är med ambivalenta och tudelade känslor som jag skapade mig en profil på Spraydate. Vet inte riktigt vad jag är ute efter med det men en kompis tyckte jag i alla fall kunde testa. Varför inte tänkte jag. Det är ju roligt att träffa nya människor.

Det första som slog mig var hur otroligt många människor som finns där och efter att ha klickat runt lite inser man hur liten den här nålen är och hur stor höstacken är. Det blir verkligen uppenbart det osannolika att två själar skall mötas. Räknade lite snabbt i huvudet och kom fram till bedrövliga odds. Det är antagligen lika odds som att spela på triss. Många vinner småvinster för att fortsätta spela men endast ett fåtal får skrapa i TV.

Men folk vinner.

Den här påskhelgen har inte varit lik någon annan påskhelg i mitt liv. Den har haft sina upp- och nedgångar men i överlag kan jag se tillbaka på den och känna mig väldigt nöjd. Jag har redan nämnt en del av detta men jag finner det på sin plats att sammanfatta helgen.

Skärtorsdagen inleddes med en ganska jobbig session hos terapeuten. Tänker inte gå in på några detaljer men det var en rätt så krävande session där jag fick med mig ett verktyg som jag har börjat använda mig av och det har visat sig fungera rätt så bra. På kvällen hakade jag på en kompis och hans gäng till en rejvfest, Monday Bar XL. Dansade mig helt svettig och fick upp ögonen för en ny musikstil - Hardstyle. Det blir nog fler fester framöver.

Långfredagen åt jag en lyxig påsklunch med en tjejkompis och hennes kompis på Långbro Värdshus. På kvällen festade vi alla tre hos mig och gick sedan ut. Först hamnade vi på Scandic Anglais och tog en drink där men hamnade till slut på Imperiet. Min självkänsla ligger inte så högt så jag vågar inte längre ta så mycket initiativ när jag är ute men tack vare sällskapet blev det en väldigt trevlig kväll ändå.

På lördagen började jag känna mig lite sliten ändå. Hålla igång två kvällar i rad är mycket för en gamling som jag. Kvällens planer innehöll bowling med två kompisar. Vi åt först på Ljunggrens som är ett väldigt trevligt asiatiskt ställe. Efter bowlingen gick vi alla tre till Marie Levau och tog några drinkar. Vi satt och pratade om det mesta. Två tjejer slog sig ned vid oss och det var väldigt kul att höra deras gissningar på vad vi arbetade med. Reklamare, statsvetare eller apotekare var deras gissningar. Inte många rätt men väldigt kul. Därefter gick vi vidare till Imperiet. Efter Imperiet fortsatte jag själv med några tjejer som tog kontakt med mig till Debaser Slussen. Var nära att få ragg men precis när vi skulle bestämma vem vi skulle åka till så kom hon på att hon nog ändå fortfarande hade pojkvän. Komiskt men "no hard feelings" där så vi följdes ändå åt för lite fyllekäk. Tog nattbussen hem för första gången. Det blev en tredje kväll - galet.

På söndagen tog jag mig upp tidigt och gick till en kompis och såg på Formel 1-loppet från Malaysia. Hade sedan en kompis på besök som fått upp intresset för DJ:ande så jag hade en liten kort introduktionskurs. På kvällen blev det hämtpizza med en kompis och sedan fika på kvällen med några kompisar. Avslutade kvällen tillsammans med några ur det gänget med en drink på Imperiet, men den här gången blev det en relativt tidig kväll.

Måndagen blev det att mysa hemma med en film. Gick direkt från sängen till fåtöljen. Åt överbliven pizza och kurade ned mig under filten. Det är så "söndagar" spenderas bäst. Fikade sedan på eftermiddagen med en kompis som jag börjat hänga allt mer med. Väldigt kul och jag uppskattar allt roligt han drar med mig på. Jag har väldigt roligt med honom. På kvällen blev det bio med några andra kompisar och det kommer bli en tidig kväll ikväll.

Det som den här helgen främst fått mig att inse är att jag har väldigt många bra vänner. Utan vänner kommer man inte långt och jag har insett att jag har det väldigt bra på den fronten. Det har bara tagit mig ett tag att inse det. Så många underbara människor som bryr sig om en. Tänker på en. Varför haka upp sig på att En valt att inte göra det?

Stor kram till er alla!

Igår fick jag ett brev. Eller rättare sagt ett mail. Det var jättefint. Det finaste någon har skrivit till mig på länge.

Tack!

...och i ett stort bekräftelsebehov.

När man har störst behov av bekräftelse är självkänslan lägst vilket gör det ännu svårare att få den bekräftelse man söker. Det är ju ett enkelt faktum att om man vill hitta någon att gå hem med på krogen så måste man ju våga prata med någon. Men när självkänslan är låg så vågar man inte. Jag vågar inte det längre.

Andra säger att det är enkelt att hitta någon för tillfälligt sex men att hitta den där för livet är det svåra. Jag tycker inte något verkar enkelt. Mina vänner säger att jag ser bra ut men mina inre demoner berättar för mig alla möjliga sätt jag kan misslyckas eller göra bort mig på. De inre demonerna lyckas på något sätt enkelt kunna hitta exempel som stöder deras resonemang.

Jag har ju skrivit tidigare om att jag inte söker den där för livet just nu för det skulle verkligen vara att ta sig vatten över huvudet. För det krävs det enormt mycket mer självkänsla och nu vågar jag inte ens gå fram och prata med en intressant tjej på krogen så hur ska jag ens våga att öppna mig själv för någon. Tänk om den personen får veta hur jag verkligen är. Kommer hon också lämna mig då?

Jag vill. Men jag vågar inte.

Jag kom precis hem. Helt mör i kroppen. Genomsvettig och känner mig helt utmattad. Orkade inte hålla ut hela vägen men jag känner mig ändå rätt så nöjd. Av de tre dansgolven (trance, psy/progressive och hardstyle) så passade hardstyle mig bäst att dansa till. Fick lite flashback då jag faktiskt lyssnat på det när jag var yngre. Det som är härligt med dessa fester är att alla är där för att dansa och musiken. Det är inte som på krogen där dansandet är mer en ursäkt till att försöka hitta någon att gå hem med. Dessutom så var det riktigt bra DJs som spelade. Det är ju mer som en konsert där man också dansar.

Det kan nog bli fler såna här tillställningar mest för musiken och dansandets skull. Vem vet, kanske är min framtida kvinna en kvinna som har texten "hardstyle" skrivet på baksidan av kjolen (det fanns såna - I like).

Ikväll ska jag göra något jag aldrig gjort förut och aldrig trott jag skulle göra heller. Jag ska på "rejvfest" och vidga mina musikaliska vyer. Arrangemanget håller till på Münchenbryggeriet och går under namnet Monday Bar XL.

Ses vi där?