benu

Jag pratade med en person som varit i liknande situation som jag är i nu och hon berättade att det inte är förrän jag kan förlåta, både mig själv och de som svikit mig, som jag kan få ro i själen. Dock räcker det inte med att bara intala sig det utan man behöver uppriktigt känna att man vill förlåta.

Just nu känner jag mig inte redo att varken förlåta mig själv eller de som svikit mig men jag tror att jag är ett litet steg på vägen. De senaste dagarna har jag varit riktigt arg och även visat det utåt. Jag tror det är nödvändigt att först känna ilska innan man kan förlåta.

Med det inte sagt att jag inte fortfarande är arg och besviken men det känns som ett tillstånd jag måste få vara i ett tag för att kunna ta nästa steg vidare.

Att jag sedan blev medbjuden att åka till Amsterdam fyra dagar i oktober med tre tjejer är inte helt fel. Semester redan beviljad och flyg bokat! Ett bidrag till att denna dag ändå slutar lite mer positivt än den började.

I hans armar kommer du få vila och han kommer få trösta dig när du är ledsen. Han kommer få höra ditt skratt och se glädjen i dina ögon. Han kommer att kunna ge dig det som jag inte kunnat ge dig.

Jag har förstått nu att jag inte gett dig självkänsla och möjligheten att växa i dig själv, utan snarare hela tiden tagit en bit av din självkänsla. Inte medvetet, men för att jag är den jag är. Jag har inte givit dig utrymmet.

Jag har inte gett dig tillräckligt med ömhet och närhet. För få pussar och kramar helt enkelt.

Jag förstår att du längtar ut och till det bättre livet och jag kan bara trösta dig med att det inte är så många dagar kvar. Jag är ledsen att jag inte varit bättre för dig än så här.

Mina vänner säger att jag inte är en dålig människa och det kanske är sant, men jag har varit en dålig människa för Dig. Jag hoppas att det är så att Han är en bättre människa för dig och att han kan ge dig det jag inte lyckats ge dig. Han som en gång var min vän.

Det är ett faktum. Jag är ett sånt totalt misslyckande. Jag har misslyckats med det enda som betyder något. Jag har misslyckats med att få kvinnan jag älskar att känna sig älskad av mig. Jag har odlat ett klimat där hon inte vågar säga vad hon tycker och tänker. Ett klimat där all form av feedback utestängts. Om jag inte kan lyckas med Det, vad spelar det då för roll vad jag lyckas med i övrigt? Jag börjar inse att jag inte har varit en bättre människa för dig och jag hoppas att du får känna dig mer älskad hos honom. Min funktion i tillvaron får jag allt svårare att se.

Jag har alltid värdesatt ärlighet högst och jag har aldrig ljugit för dig. Därför gör det så ont när du inte vågar vara fullkomligt ärlig mot mig. Dock förstår jag nu att jag inte gett dig det utrymmet.

Jag hade egentligen hoppats få höra det från dig först men tack för att du i alla fall till slut vågade berätta om hur det faktiskt kommer bli framöver.

Just nu känner jag mig svag i allt jag gör. Det är som att varje sten (även den lilla) är jättetung att lyfta. Min självkänsla är verkligen låg och det känns som att jag inte längre lyckas med någonting. Jag brukar inte vara den som låter motgångar stå i vägen för min framfart. De har snarare triggat mig till att försöka ännu hårdare och tänka nytt, men just nu är varenda litet motstånd så stort.

Om mindre än en vecka flyttar hon ut och då kommer jag stå där helt själv - på riktigt. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera det. Jag vet inte hur jag kommer reagera. Jag vet inte hur jag kommer må. Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig igenom den första tiden. Den verkligen ensamma tiden.

Idag har varit en jobbigare dag. Egentligen var den inte så mycket sämre än dagen igår. Lite feedback och några misstag som behövde rättas till. Jag är van att göra misstag och att få göra om och göra rätt ibland. Det är sådant man lär sig av. Men idag var det jobbigt och jag känner att man inte alls är lika mentalt stabil. Motgångar, även små, känns väldigt jobbiga.

För en stund kändes det som att jag bara ville lämna allt och dra men då kom jag ihåg Dig som så starkt tror på mig och att det finns en stark person någonstans inom mig. Att fly kommer inte lösa grundproblemet och att jag just nu behöver en fast punkt i tillvaron.

Dock hade jag velat göra något riktigt crazy idag men det går som vanligt inte alltid som man vill.

Idag har jag betalt handpenningen för den nya lägenheten och fått lite ekonomisk rådgivning hos min bank. Utan att ta ut något i förskott så känns det som att det börjar ordna sig på den fronten. Det har varit en riktig skitdag idag på jobbet men av någon konstig anledning har jag ändå känt mig ganska känslomässigt stabil idag. Detta trots att det är bara drygt en vecka kvar tills min fru flyttar ut och in i sin lägenhet. Nu känns det som att nedräkningen har börjat. Den sista tiden är nu.

Jag fick rådet att gå tillbaka och läsa tidigare blogginlägg och reflektera över tidigare reflektioner. I första inlägget skrev jag att jag skulle ta till vara på alla stunder när jag är på "topp" och idag måste jag erkänna är en sådan dag. Därför tänkte jag passa på att skriva ned lite idéer för min nya lägenhet:

• Det kan låta kinky men jag tänkte ha speglar (eller garderobsdörrar av spegelglas) i det annars lilla sovrummet för att öka rummets storlekskänsla.
• DJ-bord i vardagsrummet.
• Inredning som ger känslan av en lounge-bar. Lite stilrena fåtöljer och en bänk längs väggen med massa kuddar.
• TV:n på väggen och diskreta surroundhögtalare. Med en knapptryckning ändras belysningen från lounge till filmvisningsläge.
• Dölja all ljud/video-utrustning i klädgarderoben.
• Barskåp med drinkböcker och riktiga tillbehör vid köket. Finns redan ett barbod vilket är perfekt.

Du säger att jag är stark men jag är inte den personen. Du lärde känna mig som hel men nu är jag halv. Nu är jag svag. Jag vågar inte längre tillåta mig att tro eller hoppas. Det gör mig för ont när jag blir besviken. Istället håller jag ett avstånd, avskärmar mig från alla känslor och sårar människor på min väg.

Du befinner dig också i en kris men ändå ser du något som jag inte ser. Du ser mig som hel. Du ser hopp och du tror på mig. Varför har jag inte till fullo förstått. Du är stark. Jag ser det.

...få somna i ditt knä samtidigt som du stryker handen genom mitt hår.

...få känna hur du kryper upp bakom och kramar mig mitt i natten.

...få höra ditt skratt och se glädjen i dina ögon.

...få se vinden leka med ditt hår.

...få trösta dig när du är ledsen.

...få vara en del av ditt liv.

Och det här är nog sista gången jag får sitta bredvid och titta på dig när du sover så sött.

Även den minsta besvikelsen ger näring åt den här största besvikelsen av alla. Detta gör att den lilla besvikelsen gör oproportionerligt ont och att jag sjunker djupare ned i min sorg. Mina ageranden kommer därför ibland vara överdrivna. Jag hoppas inte på något längre utan tar det som det kommer. Allt för att undvika bli besviken.

Så snälla. Försök att inte göra mig besviken.

Igår var jag ute på krogen (igen) med några av mina närmaste vänner. Ambitionen var att hitta ett bra dansställe men det slutade med att vi satt i baren på Östermalmsstället Grodan och tittade på folk. Det stället vi hade tänkt gå till såg ut att vara stängt. I alla fall vid den tid vi var där.

När jag kom hem slogs jag hårt av den fysiska ensamheten. Saknade att ha någon att hålla om, krama och känna närhet med. Jag vet att jag har många som tänker på mig i det här och stöttar mig så jag är egentligen inte ensam men den fysiska ensamheten finns där. Det är en av bitarna i mitt nya liv som jag måste lära mig leva med och i natt var det jobbigt. Somnade inte förrän vid 6-7 tiden i morse.

Igår kväll följde jag med fröken J och hennes killkompis för att dricka goda drinkar i Vasastan. Var vi exakt skulle var en överraskning för oss alla men efter någon minuts promenad från Rådmansgatan visade det sig att stället vi skulle till var Mården. En känsla av att jag varit där förut infann sig och när jag tänkte efter mindes jag att jag ätit middag med jobbet där för ungefär 2 år sedan. Den kväll i november när det var totalt snökaos i Stockholm och folk satt fast på Essingeleden nästan hela natten. Jag hade dock aldrig provat deras drinkar men de var riktigt bra. Jag kan nog hålla med om att de har Vasastans godaste drinkar.

En tjejkompis till J anslöt senare och vi gick vidare till Tranan som ligger på Odenplan. Där spelades musik i min smak men tyvärr alldeles för högt och de stackars Genelec-högtalarna fick verkligen arbeta för högtryck. Det var ytterligare ett ställe där jag insåg att jag faktiskt varit där förut.

Så länge jag bor kvar här i Stockholm kommer det vara många platser jag kommer till där det enda som är annorlunda är jag själv. Samma plats men inte samma person. Min kompis J beskrev det på ett väldigt nördigt och bra sätt. Det är som en tillståndsmaskin. Du är på samma plats men i ett annat tillstånd och har helt andra pilar att följa.