Behöver jag hjälp?
- Var beredd på att du inte orkar lika mycket under en tid, det är naturligt. Tillåt dig att ta det lite lugnare.
Det känns som att jag tillåter mig själv att ta det lugnare på jobbet och vet mina begränsningar. - Prata om det som hänt med någon som du känner dig trygg med.
Det har jag gjort med både väldigt nära vänner och även de som jag inte tidigare känt så väl. - Rör på dig. Ta en promenad med någon du tycker om. Krisen innebär mycket stress som du behöver få utlopp för.
Ok, det har jag varit dålig på. Har varit krasslig så jag har inte kunnat röra på mig. Kanske spelar jag innebandy idag ändå. - Se till att äta och dricka. Många tappar aptiten, men det är viktigt att få i sig åtminstone något. Soppa eller filmjölk brukar fungera.
Hungrig blir jag och äter gör jag också. - Unna dig saker som du tycker om, till exempel att bada, basta eller lyssna på musik och läsa böcker, när du orkar. Du behöver ta hand om dig själv.
Jag har svårt att ta mig för detta. Det är svårt att komma på vad jag vill och tycker om. - En del blir hjälpta av att skriva dagbok. Det kan ge perspektiv på upplevelserna.
Den här bloggen är min dagbok.
Ja mat, sömn å motion är a och o. För släpper du det rasar du fort. Du skriver att bloggen har blivit som en dagbok, känner igen det. Känns som min blogg har blivit min psykolog, jag pratar pratar å pratar å får ur mig mycket. Det är inte alltid att svar behövs, men bara att få släppa ut allt som far runt i mig. Jag försöker ta promenader, å när tjejerna inte är hemma tar jag ett långt bad, filar fötter o dyl. Spelar ju ingen roll men bryr mig bara om mig stund. Det är viktigt om vi ska orka med vardagen. Ingen tröst, men försök slappna av å ta hand om dig själv lite grann.
Så här. Jag är inte alls säker på att du behöver hjälp.
Men jag tror - är faktiskt helt övertygad om - att du skulle må bättre av det. Du har (lyckligtvis) inte så mycket erfarenhet av att vara i kris, och då är det smart att ta hjälp med krishanteringen.
Jag vet att många, särskilt män, har svårt att ta initiativ till att prata med någon professionell men jag har inte hört någon som ångrat sig när de väl börjat.
Vi har en utmärkt jobbförsäkring som täcker 10 besök hos tex en KBT:are, utnyttja den! Den räddade mig för två år sedan...
(Gå bara inte dit och ”rapportera framsteg”, och var noga med att du har förtroende för den du pratar med. Byt annars, det här är något man gör för sin egen, och bara sin egen skull.)
Du vet att jag har ”en profesionell resurs” hemma också, som gärna hjälper dig. Erfarenhet har han, inte bara personlig.
Kram
Tycker att du gör bra med bloggen. Du kan skriva av dig och som Åsa skrev att man bör rapportera positiva saker också. Det gör du också i senaste inlägget.
Det är bra att tänka men man har en tendens att övertänka tills det är sjukligt. Därför är det bra att sysselsätta sig så att du kan koppla bort dom tankarna åtmindstånde ett tag.
Hoppas försäljningen går bra. Det kan hjälpa med en nystart och inte bo kvar mellan 4 väggar av minnen.
MVH
Om du kan släppa in någon så gör det..jag går hos en KBT terapeut genom arbetet och det hjälper mig mkt
Du vet vad jag tycker. Jag håller med Åsa och hennes råd/röst borde väga tungt eftersom hon känner dig även privat. Vilken lyx att ha möjlighet att träffa terapeut via jobbet - sådant kan vara jättedyrt om man måste betala det själv. Och väldigt krångligt att få via den offentliga sjukvården. Jag tycker du ska passa på och utnytja de förmåner du har.
Men det är under förutsättning att du VILL prata med någon. Annars kommer sessionerna bara kännas konstiga. Du får helt enkelt hitta en strategi för att du ska komma dig för att ringa och boka första tiden. Jag tvivlar på att du inte har FÖRMÅGAN att ringa ett sådant samtal - du gör betydligt mer avancerade saker i ditt arbete varje dag. Det handlar bara om att prioritera sig själv och sin hälsa och att tro på att det kommer hjälpa.
Men valet är alltid slutgiltigt ditt, liksom ansvaret.
Jag tror att det viktigaste ALLTID är att låta sig själv känna det man känner. Har man extremt mycket sorg, då ska man gråta. Stänger man in känslorna så kommer dom som ett brev på posten.
Sen upplever jag själv det att man har ett behov att prata om det. Älta, älta, älta.
Bloggen är perfekt eftersom alla som läser där väljer det själva och man tröttar inte ut sina vänners öron med exakt samma reflektioner för 7 gången. Även om riktiga vänner klarar det också.
Sen är det viktigt att äta, sova och träna.
Gör man de tre så har man iaf hjälpt till lite på vägen för att kunna må det bästa man kan just nu.
Även om man klarar det själv, så är jag helt övertygad om att man klarar det bättre då man får hjälp. Man kan få hjälp att komma på rätt spår, och börja fundera i kanske andra tankebanor än man gör då man är "själv". Har själv pratat med ett flertal olika kuratorer och liknande, i olika situationer - kan verkligen rekommendera det. Om du är medlem i svenska kyrkan så har de rådgivning du kan gå på. Varje kommun har det också, kostar en hundring eller två per gång. Sen har du ju jobbförsäkringen också. Jag tycker inte du ska tveka, gå dit och testa, du har inget att förlora på det.
