benu

Ja då var det visningsstädat. Det känns verkligen som "se men inte röra" och jag undrar om jag ska sitta på den här stolen tills visningen imorgon. Det är knappt man vågar andas.

Själva städningen gick ganska bra och både jag och min exfru var överens om att bara göra det som nöden kräver. Ingen av oss kände för att lägga mer energi på det här än vad som behövs. Har aldrig visningsstädat förut heller så jag har ingen aning om vilka krav som egentligen ställs utan jag har utgått från hur det brukar vara på visningar jag har varit på.

Den jobbiga delen var när det var dags för henne att gå. I sovrummet hade vi på var sin sida sängen varsitt foto från vår bröllopsresa. Vi var i Rom och bland alla turister vid någon romantisk fontän som jag glömt namnet på så dök det upp en fotograf med en polaroidkamera. En klassisk turistfälla men vi struntade i det utan tillät att han fick ta kort på oss till överpris. Två kort med den romantiska fontänen i bakgrunden. På det ena kortet pussar jag min exfru på kinden och på det andra kortet pussar hon mig på kinden. När hon var på väg att gå frågade hon om hon fick ta det ena kortet och då var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Såklart fick hon det och jag nickade bara till svar.

Jag hade tidigare i veckan läst en artikel på SvD om hur Anneli red ut sin inre storm så den artikeln låg framme på bordet. Hon frågade om jag medvetet hade lämnat den framme. Jag fick lov att tänka efter vad det var för artikel hon pratade om men jag var säker på att det var av ren slump. Då berättade hon att hon hade läst den och kunde känna igen sig i vissa delar. Hon hade ju allt och borde ha varit lycklig men har ändå varit ledsen och känt skuld över det. Att vi hamnade här är att hon inte orkat ta tag i det och bett om hjälp säger hon.

Förvirrad. Ledsen. Ont. Hur har jag inte kunnat se hur dåligt hon mått?

Jag fattar ingenting.