benu

Då var den alltså här. Söndagsångesten. Ensamheten, tomheten och saknaden. Du har försökt förklara det för mig tidigare men jag har aldrig kunna förstå känslan. Jag börjar förstå den nu och jag förstår hur jobbig den kan vara. Jag ser att du är på väg att lämna det livet och på väg in i det underbara livet - livet utan söndagsångest, livet utan ensamhet. Det är synd att jag inte längre kan välkomna dig in i det livet. För mindre än tre veckor sedan befann jag mig själv där men är nu på väg bort från det.

Sitter här själv nu. I lägenheten som andas ensamhet, tomhet och saknad. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag måste ta mig härifrån. Jag måste fly. Det är så jobbigt och det gör så ont. Jag håller på att förgås. Förångas till atomer.

Fråga mig inte hur jag mår. Jag vet inte längre vad jag ska svara på den frågan.