Tappat livsglädjen
Finns inte tröst som räcker till. Bara att tiden trots allt gör att det kommer att lindras. Tänker på julen som kommer, kanske dags att skapa ett klubb för ensamma att dela julen med? Hade jag inte haft mamma när jag separerade hade jag blivit helt ensam varannan jul. Funderade på att nattvandra, ställa upp för tonåringar på stan, funderade på frälsis om jag skulle börja göra nåt idiellt, ja stå i deras soppkök va sjutton som helst. Ja allt bara för att inte var så ensam å övergiven. Det tog nästan 6 månader innan jag började vakna upp från min dvala. Mitt var ju för 13 år sen, men jag kommer ihåg ensamheten, även om bekanta fanns.
Hoppas att framtiden, att våren lyfter fram ljuset även hos dig igen.
Kram Sillen
känner misströstan nu när jag är ensam...