benu

Aldrig tidigare har jag haft en så här oviss framtid och det känns inte längre ångestfyllt utan väldigt befriande. Under hela mitt tidigare liv har jag vetat vad nästa steg varit. Ändå från uppväxten tills för några månader sedan.

När jag var liten visste jag att för att få ett bra och välbetalt jobb behöver man ha en högre examen. Det var målet under hela studietiden. Ända från övre delen av grundskolan, gymnasiet och till sist högskoleutbildningen. Jag såg studierna som en investering i mig själv och efter utbildningen skulle jag hitta mig det där "drömjobbet" som skulle ge avkastning på min investering.

Under studietiden så träffade jag min exfru och vi förlovade oss men vi bestämde oss för att inte gifta oss förrän vi båda var klara och fått jobb. Nästa mål blev att hitta det där jobbet. Det gick väldigt smidigt och redan innan jag var klar med utbildningen hade jag fått "drömjobbet" som väntade på mig i Stockholm så snart jag tagit examen.

Då vi nu båda var klara med utbildningen och fått jobb så var nästa mål att gifta oss. Det var det som stod närmast på tur. Sagt och gjort. Samma år som vi flyttade ned så gifte vi oss i närheten av hennes hembygd. Året därefter åkte vi på bröllopsresa till Rom.

Vi båda hade en fantasi om att få äga en sportbil och såg framför oss möjligheten att glida runt tillsammans i en läcker bil. Så snart ekonomin stabiliserats efter bröllopet så bestämde vi oss för att köpa en Nissan 350z. Den bästa bilen jag ägt i mitt liv. Vi bilade genom Sverige en semester och med vinden i håret kände vi oss som det lyckligaste paret på jorden. Jag kände i alla fall så.

Nästa naturliga steg och mål hade varit att skaffa barn (vi hann byta till en mer praktisk bil) men jag tror det var här det började bli problem. Från att tidigare varit helt överens om nästa steg så började vi nog omedvetet att tappa samma målbild. Vi var nog överens om att det var nästa steg men inte helt i synk på när. Vi hade olika tidsplaner. Jag var nog den som gärna sköt upp det beslutet och jag tror det kom till den punkt att hon blev osäker på om jag hade samma mål som henne. Det ironiska i situationen är att målet började närma sig för mig i somras. Det var en väldigt speciell händelse som utlöste det. Ångrar att jag inte berättade tydligare om det. Å andra sidan kanske det redan var för sent då.

Idag vet jag inte alls vad nästa steg är men min tillvaro känns ändå inte utan mening eller mål. Det känns mer som att precis vad som helst kan hända. En ovisshet som tilltalar det spontana jaget.

Kanske väntar den nya kvinnan runt hörnet och jag kommer falla pladask över huvudet förälskad utan att jag hinner säga "nätdejting".

Kanske köper jag en ny sportbil och sätter upp målet att ha bilat runt i Europa innan jag säljer den.

Kanske byter jag jobb och gör något helt annat en tid.

Kanske köper jag en Yamaha DX7 bara för att få återuppleva det soundet och experimentera med att skapa musik.

Kanske gör jag ingenting alls utan bara fortsätter med det jag gör precis just nu.

Det kan bli precis vad som helst och jag behöver inte bestämma mig. Jag behöver inte ha det där nästa målet i sikte som jag haft hela tiden tidigare i mitt liv. Det går att leva ändå. Den här händelsen i mitt liv har verkligen förändrat mig. Från att vara den som hela tiden stakat ut nästa punkt i livet till att vara den som lever i nuet och tar dagen som den kommer. Det är en markant förändring hos mig.