Upprepande slag i magen
Jag verkligen längtar till en dag utan smärta. Alla säger att den dagen kommer och att det tar tid. Jag har ingen anledning att ifrågasätta detta men det är en klen tröst när man ständigt pendlar mellan hopp och förtvivlan. Flera gånger per dag. En enkel liknelse:
Tänk er in att du flera gånger per dag får ta emot ett hårt slag i magen. Du har ingen aning om när det sker och det kan hända vid vilket olämpligt tillfälle som helst.
Det gör ont. Riktigt ont.
Du jobbar konstant med att försöka undvika att tänka på att helt plötsligt kan det där slaget komma. Du är på helspänn. Lättretlig och väldigt misstänksam mot allt. Men när du slappnar av för en sekund så känner du slaget igen.
Det gör ont. Riktigt ont.
Under dessa förutsättningar ska du försöka fungera. Utföra ditt jobb. Hitta kraften till att göra det som på sikt behövs. Behålla dina vänner. Hitta nya vänner. Fungera.
Men du har nog svårt att bara kunna andas. Då varje slag får dig att helt tappa andan.
Det gör ont. Riktigt ont.
Efter ett tag så vill du bara lägga dig ned på golvet. Ge upp. Låta slagen komma. Sänker garden. Slappnar av och blir ett med smärtan. Ett nytt normaltillstånd. Någon säger, och innerst inne vet du, att slagen kommer att avta med tiden. Smärtan kommer att försvinna. Härda ut. Ge det tid.
För mig är den värsta tiden på dygnet kvällen och morgonen. Då känner jag mig riktigt ensam, oändligt ensam, och jag fruktar att resten av mitt liv kommer att se ut så. För när jag samtidigt söker mig mot ett oberoende och föreställer mig en framtid där jag är helt själv och trivs med det så känner jag mig i nästa sekund otroligt ensam bara över blotta tanken.
Det gör ont. Förbannat ont!
Ingen kommer till ditt försvar så du står givakt med din rygg så rak och tar fyrahundra slag.
Kommentarer
Postat av: Peter
Ja du, mannen. Välkommen till klubben "Vi som har ångest på morgonen och kvällen - men särskilt under helgerna" :-)
Trackback
